Det hela börjar med en rad tribute-konserter till Dolly Partons ära. Journalisten och filmaren Jessica Nettelbladt ombeds att dokumentera dem.

Det väcker tanken på en dokumentär som hon länge velat göra, där kvinnor som inspirerar ska få ta plats. Musik får gärna utgöra ett stort inslag.

Hon frågar sångerskorna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson och musikproducenten Gudrun Hauksdottir (som samtliga inspireras av Dolly – ”eftersom hon vågar gå sin egen väg”) om hon får dokumentera deras liv. Svaret är ja och Nettelbladt laddar upp med viktiga frågeställningar som ligger henne varmt om hjärtat och som kvinnorna i ord och handling får besvara genom filmen.

Det handlar om längtan efter barn, såriga relationer mellan barn och föräldrar, jakten på framgång men kanske framförallt efter lyckan och sår från det förflutna. Men också om att våga ta plats, vara sig själv och synas. Eller rättigheten att få gömma sig ibland.

Det handlar om starka kvinnor som vi alla kan inspireras av. Eller starka personer egentligen, för det här är en film som både män och kvinnor borde se. Det handlar om livet kort och gott och är en känslomässig resa också för oss åskådare. Skratt och tårar blandas om vartannat.

Nettelbladts kamera följer med överallt, det blir intimt och personligt – inpå bara bh:n och i magen där ett nytt liv växer, på ett ultraljud. Det är gjort med innerlig värme och yttersta respekt.

Förmodligen en av årets mest angelägna filmer.