Huvudpersonen tycks leva ett dubbelliv. Alla söker efter henne, men ingen vet egentligen vem hon är. Pjäsen är på samma gång ett relationsdrama och en genusfokuserad berättelse som visar kvinnans utsatthet i fria förhållanden.

Uppsättningen innehåller ett flertal scener där olika personer, var och en på sitt viss, har haft anknytningar till huvudpersonen på olika sätt. Något i henne fascinerar omgivningen på ett sätt som ibland övergår i besatthet. Man kan urskilja en längtan efter det oförutsägbara, djärva och spontana. Egenskaper som framträder hos henne gentemot omgivningen.

Roxanna är en motsats till den vanliga ordentliga människan – rebellisk, våghalsig, men på samma gång sårbar. En enda fast punkt i hennes liv är fastern Judith (Birgitta Rudklint) som har skyddat henne under livets svårigheter, inte minst ekonomiskt. Så småningom inleder hon ett förhållande med ung och välartad, gift kvinna, Frida (Moa Åström), som hon lärt känna på en kurs i spanska. De möts på torsdagar, istället för kursen, för att samtala om sina olika erfarenheter.

Fem torsdagar i november är en intressant föreställning om att våga vara sig själv, en längtan som kanske finns hos oss alla, samtidigt som faran att gå emot det vedertagna också manifesteras. Alla har vi denna längtan, men de flesta av oss uppnår aldrig drömmen. Som framkommer i pjäsen ligger avunden på lur och precis som den våldsbenägne pojkvännen säger om Roxanna, vill vi ofta att fria människor ska ”uppfostras.”

Fem torsdagar i november är engagerande och spännande, publiken väntar hela tiden på den upplösning som faktiskt blir helt logiskt. Föreställningen framförs av unga, begåvade skådespelare som utför sina roller på ett mycket övertygande sätt och budskapet blir tydligt för åskådaren. I ensemblen finns också rutinerade skådespelare som Birgitta Rudklint, vilket ger ytterligare stadga åt uppsättningen. Det är en riktigt sevärd föreställning som lämnas mycket eftertänksamhet efter sig.