Den tar sin början så långt bak i tiden som vi kan mäta eller se med hjälp av våra fem sinnen, alltså för 13,7 miljarder år sedan, då universum var koncentrerat i en liten punkt.

Ett av de mest intressanta mönster man funnit i big history är att det som karaktäriserat utvecklingen i universum är en ständig och accelererande ökning av den högsta komplexitetsgraden, där komplexitet innebär att enklare delar går samman och bildar någonting nytt, där den nya helheten har egenskaper som inte återfanns i någon av de ingående delarna. Exempelvis väte och syre som bildar vatten när de binds samman på ett visst sätt.

Det tog cirka 200 miljoner år för de första komplexa objekten bestående av helium och väte att bildas och tändas; de första stjärnorna. Och det var först i och med att de första stjärnorna dog som mer komplicerade grundämnen kunde spridas. Utan dem, inga nya nivåer av komplexitet – som till exempel vår planet.

För att binda samman helheter över tid behövs ett energiflöde. På basis av detta har astronomen Eric Chaisson föreslagit att man som ungefärlig uppskattning av komplexitetsgrad borde kunna använda energiflöde per massenhet (erg/g/s).

Sett till måtten på vad som har högst energiflöde i universum, och därmed skulle vara universums mest komplexa del, finner vi att stjärnor har 2 erg/g/s, planeter 75, apor 20 000 och det moderna mänskliga samhället 500 000, vida överstigande allt annat vi känner till. En fundamental lag i universum som helhet tycks vara en vilja till högre energiutvinning, vilket leder till högre komplexitet. Vi kan alltså se världen som en manifestation av olika nivåer av vilja till energiutvinning.

För 10 000 år sedan, före jordbrukets inträde, använde vi kanske 3 000–5 000 kilokalorier per dag. I dag är vi uppe i 230 000. Vi är också cirka 1 000 gånger fler individer nu än då, vilket innebär att vi som art har ökat vår energianvändning med cirka 50 000 gånger på 10 000 år. Hur har människan lyckats ta kontroll över så stor del av den tillgängliga energin? Vad är unikt för människan?

Vi har tagit det kvalitativa språnget från den blott levande nivån till den talande. Ordet har gett oss förmågan till kollektivt lärande. Det gör att vi snabbt kan hitta nya sätt att utvinna mer energi ur vår omgivning, därtill samla på oss och bygga vidare på denna kunskap.

Den samhällsform som hittills har haft högst energiflöde är konsumentkapitalismen. Produktiviteten är här så hög att man bara kan gå med vinst om man ständigt uppmuntrar ökande konsumtion, vilket i sin tur väcker frågor om hur länge energiutvinningen kan fortsätta att accelerera.

Människan är också den enda del av universum som ställer frågan om alltings mening, frågor om ursprung och mål, i henne blir universum medvetet om sig själv. Men är det ett tillfredsställande svar att allt kommer från big bang? Är vi barn utan föräldrar, vars enda mål är att äta upp oss själva? Å andra sidan, vad har framtiden att bjuda? Har historien ett slut? Befinner vi oss mitt uppe i en stegring mot en peripeti i en gudomlig tragedi, eller kanske i en gudomlig komedi? Måhända är evolutionens kvalitativt nästa steg att vi ska relatera till varandra på ett sätt som gör att vi blir som celler i en ny Adam, med helt annan energiutvinning, i balans med resten av oss själva? Människans, och universums, ständiga sökande efter njutning och mening fortsätter.