Många av fynden visar på Gazas betydelse som handelsplats och strategisk knytpunkt i Medelhavet. Det ser man bland annat genom att många av de påträffade föremålen kommer från Egypten, Syditalien, Nordafrika, Grekland och Cypern. Längs med utställningens väggar syns fotografier som visar Gazabor som sysslar med fiske och dagligt arbete, vilket bryter av och gör utställningen mer lättsam och inbjudande.

Den mest intressanta delen av Medelhavsmuseets satsning är Dateline Gaza, en parallell fotoutställning. 1956 åkte fotografen Per Olow Andersson ner till Gazaremsan för att ge en bild av de palestinska flyktingarnas förhållanden. Det resulterade i They are human too – en bok med porträttbilder direkt tagna ur flyktingarnas liv. Cirka 50 år senare åkte journalisten och fotografen Mia Gröndahl ner till Gaza för att hitta personerna bakom porträtten och fotografera dem i dagens ljus. Vi får bland annat träffa Abu Ahmed, fiskaren som minns att han blev fotograferad nere i hamnen. På den tiden var det fortfarande möjligt att göra sig en hacka på fiske, men nu får de flesta kämpa för sin överlevnad. Vi stiftar bekantskap med vävaren Ma´amoun Al Alami som säljer garn i området. Bilden som togs för mer än 50 år sedan visar hans far, som var muslim och känd journalist i Gaza.

Fotografierna klär av utställningen och lyckas genom sin enkla form presentera ett tydligt syfte – att visa på historien och människorna bakom. Det lyckas Mia Gröndahl alldeles utmärkt med, inte bara genom sina bilder utan också med det lilla kompendiet av texter som hon har författat till varje fotografi. Det märks att hon är mån om människorna på bilderna och vill att de ska komma till sin rätt. Det här är inte folk som hon bara har fotat rakt upp och ner. Hon har aktivt letat efter personerna. Ofta under tuffa förhållanden, med bara en över 50 år gammal bild som vägledning.

Bilderna i sig är inte lika effektfulla som Per Olow Anderssons fotografier, mycket på grund av att gamla bilder framkallar en viss typ av charm. Man kan se Mia Gröndahls bilder som en sorts hyllning till Per Olow Anderssons arbete, men där han mest var intresserad av att visa upp de palestinska flyktingarna för omvärlden ger hennes arbete en större helhetsbild och djupare förståelse för människorna bakom. Ibland säger en bild mer än tusen ord, ibland inte.

Hennes texter ger ett ytterligare lager till historien och utan dem skulle bilderna riskera att bli snapshots från en verklighet som redan har gjort oss avtrubbade genom nyhetsrapporteringen.

Ett exempel på det är berättelsen om Ali Hussein Hassan Awwad som fick en kula i benet 1948. Per Olow Andersson fångade en bild av honom med sin benprotes utanför ett skomakarstånd i staden. När Mia Gröndahl senare träffar honom möter hon en oerhört fattig man som behöver bidrag för att överleva och försörja sin familj. I hennes korta text om honom säger han:

”Jag klagar inte, jag lever fortfarande. Jag har alltid tackat Gud, oavsett vad han och livet har gett mig. Om det så bara är ett glas vatten, säger jag: Tack! Pengar har aldrig varit viktigt för mig, jag har aldrig tjänat några stora pengar, men jag har alltid kunnat föda och klä mina barn. Och vad spelar pengar för roll i slutändan? Vi ska ändå alla dö”.