Stockholms Fria

Den paradoxala cyborgen

Det är något osäkert över cyborgen. Trots att den bröstat upp sig på bioduken i flera decennier tycks den inte hitta sin slutgiltiga form utan stöps om, revideras.

Det är det paradoxala och föränderliga hos cyborgen som gör den intressant för postmodernister, feminister, postkoloniala teoretiker och marxister. Ofta använder de cyborgen för att föra fram sina teorier, men de säger något väsentligt om vår samtid.

Roland Barthes skrev i Mythologies att medierna levererar små doser av potentiellt subversivt material till publiken för att göra det kollektiva medvetandet immunt mot radikala idéer.

Jag kommer att tänka på Barthes konspiratoriska idé när jag läser Sue Shorts bok Cyborg cinema and contemporary subjectivity.

Filmerna lånar från samtida strömningar och idéer – för att snabbt ta ett steg tillbaka till invanda tankemönster. De är på samma gång både subversiva och reaktionära. Nya könsroller och familjesammansättningar porträtteras, samtidigt som filmerna hyllar kärnfamiljen. Människan strider mot ondskefulla robotar och artificiell intelligens med hjälp av robotar och artificiell intelligens. Humanistiska ideal lyfts fram, medan konflikter löses med våld.

Feministiska teoretiker ser cyborgen som en metafor för att människans kön är en konstruktion. Vissa har hävdat att cyborgen är ett ideal, en varelse som överskrider könsgränserna. Men när man tittar på hur den porträtteras på film så är det stereotypa könsroller som framhävs.

En genomgång av cyborgfilmer visar att man kan dela in kvinnliga gestalter i tre kategorier: den romantiska och drömlika kvinnan, den praktiska hushållerskan och den passiva dockan. När kvinnliga cyborger har en mer aktiv roll straffas de omedelbart, som i Terminator 3. Den aggressiva och sexuellt utmanande T-X (Kristanna Loken) är dömd att elimineras. Kvinnor med en stark sexualitet och initiativförmåga är hotfulla och måste avväpnas.

För marxisterna är cyborgen en symbol för arbetare, alienerade människor som är programmerade att lyda. Det är lockande för marxister att analysera Robocop, Terminator och Blade runner. I dessa filmer skapar storföretagen ondskefulla maskiner och kopior av människor. Men ändå lyckas filmerna inte ge någon fördjupad kritik av rådande förhållanden. Fokus flyttas snabbt över från det politiskt brännbara till det privata och i slutändan är det återupprättandet av familje- och kärleksrelationer som står i fokus.

Kanske är det inte så konstigt. Hollywood har inte något intresse av en subversiv filmgenre, utan vet att det blir större kassasuccéer om man infogar ett familjetema.

Postmodernister intresserar sig för filmer som Blade Runner, Terminator 2, Existenz och Matrix. De fokuserar på svårigheten att skilja en människa från en kopia, skilja simulationer från verklighet och hur implantat och virtuella världar gör att subjektet löses upp, invaderas av utomstående krafter.

Huvudpersonen (Edward Norton) i Fight club beskriver denna värld träffande när han förklarar hur det känns att lida av insomnia: “Allt är en kopia av en kopia av en kopia”. Det finns inte längre något genuint verkligt.

Men i denna drömvärld går också all kritik av storföretagens rovdrift, stereotypa könsroller och ett teknokratiskt samhälle förlorad. När ingenting är verkligt är ingenting väsentligt. Filmerna påminner om dataspel och blir sällan spegelbilder av dagens samhälle.

Sue Short går igenom moderna teorier och hur de förhåller sig till cyborgen. Hon kritiserar teoretiker för att använda den för att framhäva egna idéer men faller i samma fälla. I likhet med många akademiska skrifter rör sig boken stundtals långt bort från de filmer den utger sig för att analysera.

Fakta: 

Feministiska teoretiker ser cyborgen som en metafor för att människans kön är en konstruktion. Vissa har hävdat att cyborgen är ett ideal, en varelse som överskrider könsgränserna. Men när man tittar på hur den porträtteras på film så är det stereotypa könsroller som framhävs.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria