Publiken sitter i mitten av salen på vridbara stolar medan Jan Schaman far runt lokalens väggar där olika prylar och rekvisita finns utplacerade. Vi förflyttas från det gamla Egypten till det antika Grekland och vidare till den bibliska historien och Romarriket. Överallt hittar Jan Schaman försök till att skapa kommunism. De första kristna levde i egendomsgemenskap innan kristendomen blev romersk statsreligion, får vi bland annat veta. Rätt vad det är avbryts föreläsningen av ett försök att hypnotisera publiken så att alla rester av liberalism ska tvingas ur dess hjärnor.

Som så ofta på Tribunalen blir det en diskussion i slutet av föreställningen. Till stor del kommer den att handla om medier och olika sätt att nå ut eftersom Jan Schaman – eller är han Richard Turpin nu? – och regissören Henrik Dahl berättar att de hade tänkt bojkotta borgerliga medier (det vill säga de fyra stora dagstidningarna) i samband med denna föreställning. Ingen information, inga recensioner, inga annonser. Och resultatet? Tja, mindre publik än vanligt, får vi veta, trots att teaterchefen delvis bröt bojkotten genom att bjuda in recensenter från de stora drakarna till genrepet.

Man har småroligt under hela föreställningen. Jan Schaman balanserar lurigt på ironins knivsegg så att man aldrig riktigt vet när han menar allvar, de teatrala infallen och den lätt surrealistiska scenografin gör sitt till. Föreställningen sätter fokus på den politiska teaterns dilemma. Jan Schaman, och troligen även Richard Turpin, är arg på det allt mer förborgerligade samhället, så mycket är klart. Men frågan är vad en exposé över kommunistiska idéer i den antika historien egentligen har med saken att göra. Det intressanta är väl vad de kommunistiska idéerna har för relevans i dag, hur de skulle tillämpas i dagens samhälle. Och hur ska de i så fall spridas? Det räcker nog inte att försöka hypnotisera teaterns publik (som till stor del består av redan övertygade) och bojkotta de borgerliga medier som trots allt har hundratusentals läsare.

Kvällen efter att jag sett föreställningen går jag in på Teater Tribunalens hemsida för att kolla ett par saker. Den består nu plötsligt av osammanhängande berättelser på engelska blandade med Viagrareklam. Jag drabbas av tvivel. Har den borgerliga staten lyckats hacka sig in på hemsidan och förstöra den? Eller är det ännu en provokation av Jan Schaman för att driva med den förborgerligade teaterpubliken? Vem vet.