Ett år av magiskt tänkande har bara en skådespelare, en text och en publik. Det är alltså ingen typisk Galeasenföreställning med fysisk experimentell teater och udda rollfigurer från samhällets botten och utmarker. Huvudpersonen är en intellektuell kvinna från övre medelklassen som tycks leva ett bekvämt liv med mycket pengar. Men så välts hennes liv över ända när maken plötsligt dör och dottern blir svårt sjuk.

Föreställningen är ett kraftprov för skådespelaren, och Ingela Olsson genomför den på ett lysande sätt. Hon spelar återhållet men intensivt, stora känslor eller våldsamma utspel förekommer sällan. Det behövs heller inte, känslorna ligger i texten, eller rättare sagt hos publiken. Texten är i själva verket mycket saklig, den berättar helt enkelt vad som hände. Maken faller ihop på golvet strax före middagen, ambulansen kommer, sjukhuset, kuratorn, hemkomsten. Och så dottern som ligger på sjukhus med en svår infektion, drabbad av septisk chock. Dottern blir bättre, reser på semester, hamnar på sjukhus igen. Joan besöker henne varje dag på sjukhuset, hela hennes liv tycks gå åt till att stödja dottern som ändå dör så småningom. På ett och ett halvt år förlorade alltså Joan Didion de två människor som stod henne närmast. Att det är en fruktansvärd sorg behöver författaren inte skriva och Ingela Olsson inte spela, det framgår av sig självt.

Och det framgår av de små detaljerna, det är som sagt en mycket saklig text. Det magiska tänkandet, de märkliga idéerna som Joan inser är helt absurda men samtidigt på något sätt tror på. Kalifornien ligger ju i en annan tidszon än New York, om jag kastar mig på flyget nu kanske han lever när jag kommer fram. Eller: inte kan jag kasta bort hans skor, han behöver dem ju när han kommer tillbaka igen.

Det framgår också under tystnaderna. Jag har sällan upplevt så laddade tystnader på teatern. Ingela Olsson avbryter sig och tiger några sekunder som känns som evigheter, publiken håller andan och ingen, absolut ingen, prasslar med programblad eller godispapper eller flyttar ens på en fot. Och så, liksom med stor ansträngning, drar berättelsen igång igen, med nya små vardagliga detaljer som bygger upp en smärtsam helhet.