Att läsa Göteborgs-Posten-kritikern och beatgenerationskonnässören Per Planhammars Kerouacskildring är som att läsa manuset till en biopic. Alla ingredienser finns med. En bror som dör som barn, en känsla av skuld över att vara den som överlever ivrigt eldad på av en förälder (företrädesvis modern), vänner att rumla runt med (alltid manliga), kvinnor att ligga med/som kan lägga en sval hand på hans febriga panna, litterär framgång efter år av artiga avböjanden från olika förlag, mer artiga avböjanden trots litterär framgång, växande känslor av att vara missförstådd, bitterhet, ett ökande alkoholintag, katolsk skuld som vägrar släppa taget, ännu mer bitterhet, en smula reaktionärt provocerande, fåfänga, den totala omvandlingen till ett gammalt fyllo som ”älskar vackra flickor”, och slutligen – död.
Nu är ju detta Jack Kerouacs verkliga liv, Efter honom, syndafloden är en biografisk roman som följer Kerouac under hans sista bittra år – år av accelererande alkoholism, kännetecknade av ilska över att behöva vara talesman över en beatgeneration han inte hade något till övers för och besvikelse över att inte bli uppskattad för sitt författarskap.

Man kan dock undra varför så många biografiska skildringar av västerländska geniförklarade män följer samma mallade form: bröder som dog alltför tidigt, bromance-historier som balanseras upp av en misogyn kärleken till Kvinnan, och alkoholindränkt död. Alla sanna. Däri ligger också paradoxen. Om de nu alla levde liv vars beståndsdelar har upprepats så många gånger att de har blivit myter i sig själva, hur ska man då lyckas berätta historien om dem på ett originellt, klichéfritt, och framför allt, komplext sätt? Svaret står det alla fritt att spekulera om; själv hade jag gladeligen sluppit alla amatörpsykologiska försök att förklara kvinnohat med dominerande mödrar, och självhat med döda småbröder.

I slutordet till romanen beskriver Per Planhammar hur de ”endimensionella bilderna av Jack som vagabond, reaktionär, försupen, etcetera har orsakats av en ointressant mytologisering som /…/ skymmer sikten för vad han själv ville bli betraktad som: författare.” Jag är benägen att hålla med Planhammar där, mytologisering, särskilt i denna råa, förenklade form, är ytterst ointressant.
Att istället försöka beskriva en bitter osympatisk mans sista år i livet – det melodramatiska självömkandet, den patetiska fåfängan (smärtsamt tydlig i den självutnämnde eremitens vana att presentera sig själv med sitt fulla namn, med förhoppning om att någon ska känna igen det), det vämjeliga fylleraggandet, samt det ständiga sårade famlandet efter litterärt erkännande -– är ett mycket mer fascinerande bemödande om att förstå ett människoliv. Men trots goda intentioner, förmår Planhammar inte att lyfta på den myttyngda slöja som vilar över Jack Kerouacs liv och verk. Snarare bidrar han med ännu en myt om denne författare: den om det bittra, missförstådda manliga geniet som dör utblottad och oälskad.