Kärt barn har många namn. Ulf Karl Olov Nilsson, eller UKON, poeten, psykologen, psykoanalytikern, tidskriftsredaktören, twitterpoeten och bandet Njurmännens vapendragare ger nu ut sin trettonde diktsamling. Här samsas ett antal disparata och nygamla dikter, förenade under paraplytiteln Brukaren. Ett ord som väl beskriver UKON:s poetiska metod. Han brukar och undersöker användningen av språket, parafraserar och parodierar över vårt vardagliga och mediala språkbruk. Han upprättar listor, utforskar våra mest kända klichéer och fångar våra utsagors tillkortakommanden. Som i bokens återkommande tvåradiga ”Mikrodialoger”, där två röster kommunicerar sina till synes lösryckta budskap:
 
– Jag har inga pengar, inget hem och jag svälter.
– Vad hemskt! Så ska ingen behöva ha det!
 
UKON rör sig ständigt mellan polerna språkets tomhet och språkets gränslösa uppfinningsrikedom. Det är säkert ingen slump att han citerar den postmoderna filosofen Baudrillard, som hävdar att det komiska i vitsen och dikten består i att varje ”meningsreferens har utplånats.”

Samma filosof menar att de tecken som vårt samhälle producerar inte refererar till något verklighetsförankrat och reellt. I viss mån fungerar UKON:s poesi just så, komiken uppstår i icke-korrelationen mellan rösterna som talar, de snabba perspektivskiftena, plattityderna som ekar tomt. Trots att något så komplext som livet knappast låter sig fångas genom en googlesökning är det precis vad som sker i konceptdikten "Mitt Liv (och andra objets trouvés)”.

”Mitt liv” genererar en lång lista sökresultat och kokas därmed ned till sin konkreta användningsform. Och skapar nya innebörder:
 
Mitt liv som kloakråtta.
Mitt liv i köket.
Välkommen till mitt liv och mina tankar!
Jag tror aldrig att jag har installerat en skrivare i hela mitt liv.
 
Att läsa UKON är att få en jättelik dos av samhällets samlade språkliga utandningsluft rakt i ansiktet. Det är svårt att passiviseras. Jag kan inte låta bli att vifta på svansen när han vant svingar sig i de språkliga lianerna. Med en närmast Erik Beckmansk vighet och Thomas Bernhardsk frenesi ägnar han sig åt associativa, ältande ordlekar.

Det är spänstigt och extremt reducerat. Det är pratigt och extremt koncentrerat. Ett meningsfullt meningsskapande framträder i den mest banala språkskrud, rik på fragment och tjyvlyssningar från vår samtid.

Brukaren innehåller även en bruksanvisning, som kan ses som en metakommentar till UKON:s poetiska projekt. Dikten ”Min farmaka” består av meningar från olika farmaceutiska bipacksedlar. En bruksanvisning omformad till poesi. Medicin som poesi eller tvärtom. Allt kan övergå i sin motsats, som så ofta hos UKON. Vanliga biverkningar: Beroendeframkallande. Spridda skrattskurar. Yrsel.

Bruka honom med måtta. Men han tål att missbrukas.