I Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv blandas dröm och verklighet när mytiska scener och Boonmees drömmar om tidigare och framtida liv varvas med vardagliga scener där Boonmees betjänt byter hans droppflaska, eller där arbetarna plockar skadeinsekter i en fruktträdgård till surret av insekter och fågelkvitter.

När regissören Apichatpong Weerasethakul förra året tilldelades Guldpalmen i Cannes för Farbror Boonmee... kritiserade han den thailändska filmcencuren. En av hans tidigare filmer, Syndromes and a century, censurerades i Thailand och fick premiärvisas på den franska ambassaden i Bangkok. De thailändska censurreglerna är hårda och luddiga. Att filmen inverkar negativt på moral och kulturella normer kan räcka för att scener klipps bort eller filmen totalförbjuds.

Farbror Boonmee... fick dock visas oklippt i Thailand efter utmärkelsen i Cannes. Med tanke på att Thailand är djupt buddhistiskt och filmen är en stillsam, meditativ skildring som kretsar kring döden och reinkarnation är det kanske inte så konstigt att censuren gav med sig denna gång.

Farbror Boonmee... innehåller flera fabler, mystiska scener och symboler som är svårtolkade. Filmen upprättar en egen mytologi kring död och liv där jag ofta inte kan tyda tecknen. Det är svårt att förstå filmen när man betraktar den med svenska, sekulariserade ögon.

I inledningsscenen står en oxe tjudrad vid ett träd. Oxen sliter sig, springer genom ett fält i skymningen och försvinner in bland träden. En man kommer och hämtar oxen, drar den i repet och förmår oxen att motvilligt återvända. Scenen är en anspelning på de buddhistiska oxvaktarbilderna, en allegori där oxen symboliserar den sanna buddhanaturen. Att fånga in oxen är att tämja jaget och förstå sin sanna natur. Men trots att jag tycker mig begripa scenen berör den mig inte, får inte riktigt fäste inom mig.

Filmen innehåller två berättelser om människor som parar sig med djur och sedan själva blir djur. Vad det betyder kan jag bara gissa mig till. I en annan scen berättar Boonmee om sin dröm om ett framtida samhälle där ledarna kan få människor att försvinna med blotta tanken. Inte heller här får jag något riktigt grepp om vad regissören vill få mig att tänka och känna.

När filmen efter nästan två timmar av spöken, apvarelser, tidsresor och fabler sluter sig gör den det med en klyvnad. En man och en kvinna går och äter på en restaurang, medan samma man och kvinna sitter kvar på ett hotellrum och tittar på tv. Det blir tydligt att man måste sätta in filmen i en kulturell och religiös kontext för att förstå den. Förmodligen får en thailändare ut mer av Farbror Boonmee... än jag.

För mig blir den inte mer än en gåtfull, vacker räcka scener som får mig att känna mig ganska kulturellt och intellektuellt begränsad.