Några av verken är helt nya för museet. Bland annat de två största verken, Cajsa von Zeipels Seconds in Ecstasy och Ulf Rollofs Bälg, som båda fullkomligt slåss om uppmärksamheten. Den första föreställer en flera meter hög anorektisk strippa som badande i ett rosa skimmer långsamt roterar kring sin strippstång. Den andra är en över sex meter lång bälgförsedd maskin, omöjlig att inte associera till en fallos. Båda verken anspelar på sex och på frågor om manligt och kvinnligt, vilket känns som en naturlig utgångspunkt i en utställning om skulptur, som till sitt väsen alltid bottnar i kroppen och kroppens förhållande till rummet.

I jämförelse med den äldre hängningen kan skulpturhallen te sig tom, men många verk har nu fått det utrymme som de behöver och flera av verken för en dialog med varandra. Det går också att skönja en kronologi, där Maillols kvinnotorso från 1910 blir utgångspunkt för den tidiga modernismens formexperiment och som sedan följs av ett antal internationella och nordiska stora skulptörsnamn, fram till våra dagar. De samtida representeras dock helt av nordiska konstnärer, vilket känns som en brist. Då är istället presentationen av Annika von Hausswolffs fotografi Domestic sculpture, av en köttigt gammalrosa sammetssoffa, något som förhöjer denna skulpturexposé. Ett sådant val visar på både mod, humor och en djupare förståelse för materialet, vilket är precis vad vi behöver från en institution som konstmuseet.