Senast i raden av internationalistiska vänsterskribenter att få svenskt liv i Hägersten är den brittiske kulturteoretikern och bloggaren Mark Fisher. I den tunna, uppfordrande skriften Kapitalistisk realism ger han sig på att på blott 100 sidor såväl psykoanalysera det senkapitalistiska tillståndet som att ge konkreta förslag på radikal, politisk handling.

Fisher tar med termen ”kapitalistisk realism” sin utgångspunkt i en tankegång hos filosofen Alan Badiou. Badiou menar att vi lever i ”en motsägelse”, där människor i allmänhet är väl medvetna om kapitalismens destruktiva, rentav onda sidor, men samtidigt är oförmögna att formulera eller godta ett alternativ. ”Det är”, som Fisher skriver, ”lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut”.

Realismen har således inte så mycket med verkligheten att göra, utan mer med ett cyniskt, närmast uppgivet tillstånd där majoriteten accepterar och bidrar till en utveckling de inte sympatiserar med, men heller inte tror sig kunna påverka.

Fishers analys vilar i det här avseendet tungt mot giganter som Slavoj Zizek, Gilles Deleuze och den nämnde Badiou, men kombinationen med egna, välfunna exempel ur populärkulturen gör ändå läsningen till någonting utöver det väntade. Det gör också de övriga empiriska inslagen, med belysande exempel från hans egen verksamhet som offentliganställd universitetslärare.

I en av de mer intressanta passagerna i boken lyfter han fram en händelseutveckling som tydliggör skillnaden mellan den ”reella kapitalismen” och den dominerande berättelsen om densamma. Det handlar om byråkratins roll i det senkapitalistiska samhället.

Ett bärande inslag i den borgerliga, revanschistiska rörelse som går under namnet nyliberalism (och som är den där glansen i Maud Olofssons ögon när hon debatterar apoteksutförsäljningen med en vänsterpartist) är som bekant ett förakt för all form av stelbent byråkrati. Vända papper, utvärdera och planera morgondagen hörde sossarnas Sverige till. Nu är det marknadens osynliga knytnäve som riktar in slagen mot de olönsamma, så att entreprenörerna kan frodas. Till allas gemensamma bästa, givetvis.

Likväl vet alla som arbetar inom den krympande offentliga sektorn att om något så har det skett en massiv tillväxt av byråkratin sedan den nyliberala ideologin fick övertaget i mitten av 1980-talet. Poliser och läkare räknar pinnar och utvärderar sig själva, medborgare blir till kunder och förväntas betygsätta allt från vårdcentraler till förskolor, medan lärare på alla nivåer skriver ämnesunderlag, åtgärdsprogram och omdömen i en aldrig sinande pappersflod som allt mer överskuggar det de en gång trodde att de skulle ägna sig åt – undervisning.

Hur i hela friden går det här ihop? Svaret är naturligtvis att – nej, det gör det inte. Kapitalet och dess funktionssätt bryr sig när det kommer till kritan inte det minsta om de ideologier som människor formulerar för eller emot det.

Kapitalet är, med de ord av Deleuze och Guattari som Fisher gillande citerar, ”det onämnbara tinget”. ”Kapitalismens gränser är inte bestämda per definition, utan definieras (och omdefinieras) på ett pragmatiskt och improvisatoriskt sätt.” Kapitalismen har därför inget egentligt behov av en ideologi som nyliberalismen – åtminstone inte på lång sikt. När situationen så kräver kan den, utan tillstymmelse till tvekan eller nostalgi, överge och rentav glömma sin forna vapendragare i en handvändning.

Riktigheten i ett sådant påstående tydliggjordes om inte annat under de jättelika räddningsaktioner som stater – helt i strid med den nyliberala ideologi samtliga bekände sig till – över hela världen vidtog när finansvärlden tycktes hotad under krisen 2008.

Kapitalismen har heller inget problem att inkorporera antikapitalism i sitt system. Den slukar och anammar motståndet – gör det till och med till sitt credo om så behövs. Den ändlösa raden av apologeter som i tid och otid träder fram ”till kapitalismens försvar” är i det stora hela överflödiga. Kapitalet behöver inga riddare på vita hästar, och kommer de chevalereska tillskyndarna i dess väg drar det sig heller inte en sekund för att sluka dem.

Hur bekämpar man ett sådant monster? Ett sådant (i ordets verkliga bemärkelse) omänskligt system?

Mark Fishers svar är att vänstern till att börja med helt måste överge sin nostalgiska hållning. Att frustrerat utbrista ”vad var det vi sa” var gång börsen kraschar leder lika lite till någon radikal förändring som nyliberalernas uppriktiga förvåning över systemets bristande tillförlitlighet. Vad vi behöver är ett välformulerat, trovärdigt alternativ – en ny kommunism, varken mer eller mindre.

Tills vi har en sådan offensiv, autentiskt universalistisk rörelse som Fisher efterfrågar, finner jag emellertid ett av hans mindre anspråkslösa förslag omedelbart tilltalande.

Det stavas arbetsvägran. Om allt fler offentliganställda skulle låta bli att fylla i de högar av utvärderingar, som inga andra än medlemmarna av det parasitära managementskiktet ändå bryr sig om, skulle värdefull tid kunna frigöras inte bara för själva arbetet, utan också för formandet av ett varaktigt, politiskt motstånd.

En appell, skriven mindre med nostalgiskt tillbakablickande än med trotsig optimism, kan således vara på sin plats efter läsningen av Mark Fishers hoppingivande skrift: Offentliganställda i alla länder, förena er! Sluta göda kapitalet med meningslös pappersexercis. Lyft blicken från datorskärmens färdigformulerade blanketter och sök dina arbetskamraters ögon. Börja beskriva en, som poeten David Vikgren så vackert formulerat det, ”gemensamt erkänd nöd”.

Där någonstans, i den trevande första kontakten kollegor emellan, kan det nya motståndet börja gro.