I Krisen (2009) gick amerikanen Paul Krugman, 2008 års vinnare av ekonomipriset, hårt åt Lucas och andra naiva marknadsfundamentalister. Boken behandlar även kriserna i Asien och Latinamerika, som följde på 1980- och 90-talens avregleringar. En bärande tanke är att kriserna har snarlika orsaker och kan förebyggas eller hanteras mer eller mindre förnuftigt.

Det börjar växa fram en egen genre med rafflande krisskildringar. Nu är en vän och kollega till Krugman, Joseph E. Stiglitz, aktuell med en bok om kraschen och krisen. Hans Fritt fall tillhör de allra bästa i sitt slag. Krugmans och Stiglitzs kritik av marknadsfundamentalismen och analys av krisernas dynamik är snarlik, men Krugman skriver mer tekniskt och abstrakt än Stiglitz.

Stiglitz var en av dem som blev hårt ansatt när han varnade för att en kris var under uppsegling. Han avfärdades som pessimist, sådana som sparkades inom finansvärlden. Med Fritt fall tar han en gruvlig hämnd och den biter hårt, eftersom Stiglitz känner den politiska och ekonomiska makten väl. Forna kollegor på Världsbanken kallas exempelvis tredje klassens ekonomer från första klassens universitet.

Förutom en detaljerad och mångsidig skildring av krisens förlopp, främst sett ur ett amerikanskt perspektiv, med initierade förklaringar av komplicerade samband, är det satir på hög nivå.

Symbiosen mellan ekonomisk och politisk makt är snarast skrämmande.

Många har skyllt på allt högre bonusar och bankernas bristande moral, men Stiglitz påminner om att det var politiker som drev på avregleringarna och skapade regelverk fulla av kryphål. Finansvärlden har å andra sidan satsat enorma summor på att påverka politikerna. Deras kritik av bankerna är snarast rituell.

Som en alla krisers moder framstår teorin om den självreglerande marknaden. Än i dag tror många på teorin, trots att de tunga ekonomerna ägnat de senaste tjugo åren åt att studera marknadernas oförmåga att reglera sig själva. Stiglitz argumenterar även övertygande för att skattesänkningar, privatiseringar och en minimal offentlig sektor inte per automatik leder till något lyckorike, särskilt inte för de fattiga.

Stiglitz menar att lärdomen av den senaste krisen är att vi nu inte kan fortsätta i samma hjulspår. Men om man ska lära av historien är det exakt det vi kommer att göra. Den långsamma men stadiga återhämtningen i världsekonomin talar emot delar av Stiglitz ganska pessimistiska analys – svensk ekonomi befinner sig inte direkt i fritt fall – men de extrema obalanserna, med USA som låntagare och Kina som utlånare, kan rimligtvis inte bli hur stora som helst. Vi kanske inte heller bör ta för givet att Kina även nästa gång ska kunna rädda USA och världen från en ekonomisk härdsmälta.