I essä- och reportageboken Äta djur är Jonathan Safran Foer lika skoningslös som ett frågvist barn i charkdisken. Efter två kritikerrosade romaner har han nu skrivit en omtumlande och mångsidig berättelse om den industriella produktionen och konsumtionen av kött, fågel och fisk. Den handlar, för att säga det rakt ut, om bottenlöst lidande och förödande miljöförstöring.

I köttlandet USA väckte Äta djur stor uppståndelse och det är inte helt förvånande. Foer har naturligtvis läst hyllmeter med allt från etik och juridik till jordbrukshistoria och branschrapporter, men han har också besökt djurfabriker och berättelserna från dem är barnförbjudna till sin karaktär.

Böcker i den här genren brukar börja lite försiktigt, stryka köttfundamentalisterna medhårs, men Foer ber inte om ursäkt för sina ståndpunkter. Däremot uppbådar han alla tänkbara argument, vrider och vänder på dem och tvingar läsaren att tänka.

Det finns likheter med romanerna Allt är upplyst (2003) och Extremt högt och otroligt nära (2006), som är yviga, intelligenta och frispråkiga. Efter debuten betraktades han som något av ett underbarn, men också som lite behagsjuk och snusförnuftig.

Rester av den där mindre tilltalande tonen finns kvar och Foer är fortfarande förtjust i parenteser, kursiveringar och långa uppräkningar, men Äta djur är bitvis hypnotisk. Den visar hur oerhört sammansatt och intressant vårt förhållande till mat är. Den visar att vår syn på djur inte går att frikoppla från synen på oss själva.

Äta djur är något utöver vad man kan förvänta sig av en bok om köttindustrin och köttätande. Den är ett filosofiskt reportage där referenser till Jacques Derrida och Kafka inte känns konstigare än dem till Kentucky Fried Chicken och koscherslakt. Det är hård läsning, men inte hopplös.