Förra veckan meddelade Internationella atomenergiorganet IAEA efter en expertresa till Japan att situationen vid Fukushima fortfarande är ”mycket allvarlig”. Restriktionerna kring vissa livsmedel, som spenat, shiitakesvamp och bambuskott, kvarstår. Vatten och övrig omgivning är besudlade med radioaktivitet. Mirakulöst nog har inga hälsoeffekter på människor rapporterats, men det kan vara en tidsfråga. IAEA uppmanar det internationella kärnkraftssamhället att dra lärdom av olyckan för att förbättra säkerheten. Gruppen presenterar en färdig rapport vid en konferens i Wien 20–24 juni.

Hur obehagliga kriser och katastrofer än är måste vi inse att det ofta också följer något positivt av dem. Kubakrisen 1962 gjorde politikerna medvetna om att brist på kommunikation och ideologisk fastlåsning riskerar att utplåna mänskligheten. Efteråt upprättades Heta linjen mellan USA och Sovjet och man lärde sig kommunicera något bättre. Finanskrisen fick politiker att reglera det bångstyriga kapitalet en aning och i spåren av olyckan i Fukushima mars 2011 börjar flera länder nu ifrågasätta sin energipolitik.

Att just Japan tar ett kliv framåt i satsningen på alternativa energislag är kanske inte så överraskande. Premiärminister Naoto Kan sa för en månad sedan att Japan inte ska bygga fler reaktorer och att man nu måste skapa en ny energipolitik ”från scratch”. Före katastrofen var planen att bygga 14 nya reaktorer. Så blir det nu inte.

Det är inte bara Japan som sett ett värde i att omvärdera en tidigare fossil politik. I Tyskland stoppades åtta reaktorer direkt efter olyckan och förra veckans historiska beslut att landet inom tio år ska ta samtliga 17 reaktorer ur bruk är det förmodligen få som har missat.

Kanske har förnuftet smugit sig in i förskräckelsens spår, på samma sätt som efter Kubakrisen. Kanske låter sig politiker denna gång påverkas av opinionen, av rädsla för att förlora ett val på kärnkraftsfrågan. Det tyska motståndet har varit stort och samlat tiotusentals människor under våren. Men oavsett orsakerna till omvärdering är det riktigt intressant om vi nu ser början till en politisk dominoeffekt i frågan.

I Kina har man sedan länge insett att naturresurserna är ändliga och landet ligger långt fram i omställningen. Kina är ledande bland världens länder när det gäller att investera i förnybar energi och efter krisen i Japan har ambitionerna bara ökat.

Enligt landets kommission för utveckling och reform ska målet för kärnkraften nu minska, tvärtemot de tidigare planerna, medan målet för förnybara energikällor som sol- och vindkraft ska öka. Tidigare skulle den installerade kapaciteten solenergi öka till fem gigawatt före 2015. Efter katastrofen har det talats om en tiodubbling av den siffran - att jämföra med landets vindkraftskapacitet (43 gigawatt 2010), eller varför inte med världsettan Tyskland, vars solenergikapacitet var 18 gigawatt förra året.

Siffrorna kommer från rapporten Who’s winning the clean energy race (Pew Charitable Trust) som visar att investeringar i ”ren” energi globalt sett nådde rekordnivåer förra året. Jämfört med föregående år växte G20-ländernas finansiering av och investeringar i grön energi 2010 med 30 procent till 243 miljarder dollar. Det gröna kapitalet är på frammarsch. Småskaliga solcellspaneler är ett exempel på en internationell trend som ökar kraftigt.

Många olika och disparata element är med och påverkar kärnkraftssamhällets kommande riktning. Kanske blir det en udda allians av folkligt motstånd, eftertänksamma toppolitiker och framsynt kapital som slutligen lyckas skicka atomåldern till historiens sophög.