Och sämre inspiration kan man ha, om det bara hade gjorts på ett mer eget sätt. Skurklandet vill vara nerviga som Reeperbahn och yviga som Imperiet, med en blygsam dos klezmer inbakat i det hela. Men sångaren Jimmy Bussenius är långt ifrån någon Olle Ljungström; hans teatraliska ordflöde är för omelodiskt och manierat för att fånga mig, så som Ljungström med små åthävor gör.

Bussenius röst blir lätt melodramatisk i sina ansträngningar att engagera. Sedan hjälps han inte av den endimensionella produktionen som låter alla antydningar till nyanser dränkas i taktfast trumstomp, pumpande bas och enahanda gitarrfigurer. Det blir väldigt jämntjockt och fantasilöst. Jag saknar mer uppfinningsrika arrangemang, körer, vad som helst som kan lyfta den träiga ljudmassan.

Musikalitet eller textbegåvning saknar Skurklandet inte, men mycket slarvas bort i den övertydliga visionen. Det är som att man varit så ivrig efter att fånga paranoians 80-tal att man glömt att bidra med en egen infallsvinkel. Idén i sig är inte dum. Parallellerna mellan den epoken och terrorkrigets 2000-tal känns knappast långsökta, men element av samtid måste tillföras för att inte alltihop ska kännas som en trött pastisch.

Rackare känns ofta som en exotistisk dröm om sovjetisk kitsch, med tydligare fokus på återupprepning än vitalisering.

Skivans behållning är helt klart pärlan Ögonblick, där ett sprött piano bryter av mot resten av låtarna. Till den återhållna klezmerrytmen låter Bussenius mer avslappnad och den fint vemodiga texten kommer till sin rätt när melodin tillåts vara rakare. Här visar Skurklandet att de kan vara dramatiska utan stora åthävor. Synd att de inte kunde låta det höras fler gånger på skivan.