Tigermamman Chua missionerar för kinesisk uppfostran, som i hennes version bygger på förtäckta och öppna hot, försåtliga förebråelser och olika former av kränkningar. Ett viktigt inslag är förbud mot allt som barn tycker är roligt. Inget är viktigare än klassisk musik och att få högsta betyg i skolan. Möjligen finns det ett samband mellan att Chua verkar ha blivit bra på lite allt möjligt och drömmen om två näpna och perfekta barnmusiker.

Briljans är väldigt viktigt för tigermamman och ordet används sällsynt ofta. Hon talar också mycket om genialitet, bland annat sin egen mans genialitet, men Chuas fyrverkeri av överdrifter, svepande generaliseringar och, inte minst, cirkelresonemang imponerar inte nämnvärt. Det är också lite svårt att förstå varför man ens skulle överväga en uppfostringsmetod med rötter i konfucianismen praktiserad i en diktatur, som drivit en bisarr ettbarnspolitik, där flickor värderas aningen lägre än pojkar och originella kreativa genier är relativt ovanliga. Ibland talar Chua om den kinesisk-amerikanska varianten av uppfostran, vanlig inom den bildade överklassen, och ibland om den kinesiska.

Asiater är verkligen överrepresenterade inom vissa områden i USA, inte minst inom den prestigeladdade klassiska musiken, men hur rolig vore världen utan genier som Lionel Messi och Usain Bolt, nytänkande partikel- och astrofysiker, Nobelpristagare och originella konstnärer, banbrytande designers och arkitekter, egensinniga ingenjörer och uppfinnare, gränsöverskridande ståuppkomiker och rockstjärnor? Det mesta tyder på att det är möjligt att uppfostra barn på olika sätt med ganska lyckade resultat.

Chua ställer inga komplicerade frågor och att läsa henne påminner ibland vagt om att lyssna på en sociopat i en film som gör något oerhört och samtidigt sakligt berättar om det, som om det vore en vardagssyssla vilken som helst. Men samtidigt går man rakt i fällan om man blir upprörd. Tigermammans stridsrop är en utstuderat kommersiell produkt, medvetet provokativ och samtidigt märkligt slätstruken.