Tidningen Kulturen tar ett intressant och mångfacetterat grepp om det sakrala och människans relation till livets andliga dimensioner i sin senaste essäsamling. Ett antal skribenter, poeter, författare och forskare – alla tidigare publicerade i Tidningen Kulturen – bidrar till att skapa ett sprakande spektra av begreppets mångskiftande konnotationer. Här kastas vi mellan den arkaiska människans religiösa mentalitet och dess hierofana grundmönster, poeten Rilkes audiotativa uppenbarelser, samurajen Yukio Mishimas kejsarkult och guldåldersföreställning, Parmenides relation till Varat och konstnären Violet Tengbergs visioner i Paris. Den litterära bärsärken jämförs med den nordiska shamanen och frågan ställs i vilken riktning den kristna kyrkan hade tagit om mystikern Mäster Eckehart hade fått Luthers plats i religionshistorien.

Jag önskar mig egentligen bara ett mindre handsvettigt förord än det redaktören Guido Zeccola lyckas krysta fram. Bakom en mur av den västerländska idéhistoriens mest kanoniserade tänkare – den heliga treenigheten Nietzsche, Marx och Freud givetvis inbegripna – söker Zeccola ringa in det sakrala som begrepp.

Tesen är här att vi har rationaliserat bort det heliga och sakrala ur våra västliga och förnuftsstyrda samhällen och gjort det till en separerad entitet. Med Platon, dualismen och det västerländska förnuftets födelse har vi inträtt i en rationalitetssfär. Det heliga har separerats från det vardagliga livet och de monoteistiska religionerna har begränsat det sakrala till en specifik sfär, kontrollerad via högtider och riter. Begreppets etymologi stödjer en sådan förklaringsmodell: sakral härstammar från sacer som betyder skild/separerad.

Zeccola talar istället om det sakrala som en onämnbar och mystisk urkraft som tar över människan i stunder då ”vansinne härskar”. Det sakrala härleds till natt, erotik, poesi och galenskap. Paradoxen uppstår när Zeccola själv faller offer för det klichéartade kontrasttänkande han så hårt kritiserar. Det sakrala framställs som en subversiv motpol till civilisationen och utgör även här en egen sfär. Det sakrala liknas vid en onämnbar kraft, separerad och kringskuren av filosofins och religionens klassificeringsiver – vilket inte hindrar Zeccola själv från att söka klassificera begreppet historiskt. Balansgången är inte heller klockren mellan de personliga passagerna och den akademiskt hållna texten (som den trots allt utger sig för att vara):

En natt, plötsligt som ett norrsken, hör mystikern (oavsett religiös tillhörighet) sitt eget kött skrika en abstrakt tanke om mumien, om kroppen utan organ som ändå inte är oorganisk – en kropp befriad från alla mentala och fysiska automatismer, en kropp utan sociala och religiösa band.

Man kan förstås läsa Zeccolas mystiska utsvävningar som ett försök att överskrida förnuftsfärens gränser. Som en illustration av sin egen text utbrister han:

Vad är då denna längtan och detta omöjliga ord som inte går att yttra?

Det sakrala rymmer ständigt denna mystiska dimension av oförklarlighet. Det förkroppsligas i förordet och är vidare en av antologins största förtjänster. Frågan om det heliga och sakrala börjar och slutar med frågan om människan. Det sakrala är ett annat ord för hennes samlade sökande efter mening.

Det sakralas obestridligt obeskrivliga aspekt beskrivs vidare i religionsvetaren Simon Sorgenfreis essä om Rumi, en muslimsk poet, filosof och sufisk mystiker från 1200-talet. I en av sina ”andliga verser” söker Rumi tradera och vidarebefordra de gudomliga sanningar han uppnått om varats innersta väsen – men kan inte låta bli att tvivla på möjligheten att beskriva det i ord:

Aldrig en rå kan förstå en kokts själ

så jag ska fatta mig kort – tack, farväl!