Den relativt nystartade gruppens andra originaluppsättning Små klagande ljud behandlar jämlikhet mellan könen och hur kvinnorollen ser och har sett ut. Samtidigt är det ingen klagosång över hur synd det är om oss, tvärtom visar föreställningen hur stark kvinnan är och dessutom, befriande nog, ges ingen endimensionell bild av mannen som tyrann endast med stöd i sin könstillhörighet.

Parallellt visas fragment ur tre kvinnors liv i tre tider. En kvinna som på 1800-talet har svårt att få kontakt med sin man, en 1970-talskvinna mitt i kampen om fri abort och lika löner och en nutida kvinna som kämpar med sin egen bild av sig själv, och det är den senare som har fått flest dimensioner i sin karaktär. Hon är sexuellt frigjord samtidigt som hon tror att det är fel att vara det, har svårt att hitta "den rätte" och hennes sökande får henne att ty sig till någon som är allt annat än bra för henne.
Skickligt växlas det mellan de tre kvinnorna och till sin hjälp har de Daniel Dahlin och David Karlsson som alternerar mellan biroller i kvinnornas liv och monologer om hur män kan se på mansroller. Att låta dem snacka loss i stand up comedy-stil är dock lite riskabelt. Ibland är monologerna helt onödiga och ibland vill de verkligen säga något. Det är när de vågar vara allvarliga de tillför något, men tyvärr är de, åtminstone i början, bara flamsiga och poänglösa och således helt överflödiga.

Kärnan i föreställningen är de tre kvinnorna som tillvaratar möjligheterna med guldstjärna i kanten. Martina Djurstedt har en perfekt nivå för en dämpad men samtidigt ökande frustration som 1800-talskvinnan med mannen som inte tar i henne, hon läser Ovidius för honom för att han ska tända på henne, men han säger bara åt henne att sluta läsa sådant trams och umgås alltmer med affärspartnern. Vad nu det kan betyda.
Det är i 1970-talsvärlden mannen får mest utrymme, men det tar lite tid. Först handlar det mest om kvinnan, skildrad av Tove Hindström som självklart iklär sig rollen som den idealistiska kämpen. När mannen till slut försöker öppna sig visar det sig intressant nog att det kanske är kvinnan som har svårast att diskutera, hon står benhårt för det hon tror på och lyssnar knappt när mannen försöker förklara sig.
Mest utrymme ges den nutida kvinnan som Maria Zakrisson Mortensson gestaltar på ett rörande och fullständigt trovärdigt sätt, med små nyanser i hela sin person. När det obeskrivliga händer är hon så liten, så förvirrad och samtidigt så stark. Och så äkta.

I framställningen av kvinnorna påstås det att att de tre är väldigt lika, med samma problematik, med det blir tyvärr lite påklistrat. Ordet "ensam" mals fram nästan som ett mantra, men är det verkligen det som de mest av allt har gemensamt? Det hade varit intressant med mer än ett skrap på ytan, någon mer gemensam nämnare än att de ifrågasätter kvinnorollen borde det väl ändå finnas? Som på vilket sätt de ifrågasätter den och vad som har fått just dem att ifrågasätta den. Annars är Små klagande ljud en välarbetad och genomtänkt föreställning som undersöker och ifrågasätter. Och dessutom är slutscenen fullständigt lysande, från idé till genomförande, och det blir det en extra guldstjärna för.