"Ikväll ska vi gråta en skvätt tillsammans med er, men framför allt ska vi dansa och le", utbrast Ola Salo under The Arks sista spelning, som blev en hejdundrande show på PDOL:s stora scen. En bra sammanfattning av en gatufest där det mesta kan hända.

Piteås hemvändarfest med namn efter stadens slogan är en av Sveriges största gatufester, tillika Luleåkalasets brorsa i Norrbottens festivalfamilj.

Med programpunkter som bänkpressartävling och älgkött i gatuköken samt ett bra artistuppbåd upprätthåller Pite dansar och ler sin sedvanliga karaktär. Det slår mig under Veronica Maggios spelning: en gatufest är viktig för en mindre stad, både för att återförena de utflugna med de bofasta och för att fastställa stadens sociala sammanhållning.

PDOL ger varje år pris till årets Pitebo, men också till årets utflyttade Pitebo och årets “mentala Pitebo”. Det sistnämnda delades ut till just Veronica Maggio som på lördagen bjöd på en gemytlig, glädjeosande spelning. Vart jag än såg stod folk och sjöng med. Det kändes så nära och personligt. Hon talade till ett leende Piteå. 

Nytt för i år var spelningarna i kyrkan. Vilken succé. Kyrkan är en liten oas mitt i en kokande gryta, och helt rätt. Carolina Wallin Perez gav jazziga och stämningsfulla Kent-covers för de många som sökte och fick ett perfekt avbrott från Stora scenen, öltälten och vimlet.

Något som PDOL lyckas med i förhållande till konkurrenterna är att räkna rätt. Hur hålla liv i en festival trots ökande konkurrens? Jo, genom att inse att alla inte kan vara störst. Således var området mindre än i fjol då antalet besökare antogs vara något mindre. Det gäller att sondera terrängen, för att sedan leverera en fest som inte tar sig vatten över huvudet.

Antalet besökare blev större än beräknat. Det kallar jag smart.

"Jag följer med dig hem ikväll, för jag vill inte vara själv”, sjöng Veronica Maggio. Ord som ekade långt in på småtimmarna under festivalen sista natt.