Likgiltigheten tar kål på intellektet, tänkandet. Och det är hur vi tänker eller rentav att vi tänker som gör oss till subjekt, ansvarstagande människor. Men tänkandet kan ockuperas av tankesätt och föreställningar som fördummar och håller oss nere, förslavar oss.

Marxister har kallat det ”falskt medvetande”, Gramsci kallade det ”hegemoni” (samtycke, samförstånd). Den svenske sociologen Johan Asplund använder uttrycket ”tankefigurer”. Olika termer för samma ofrihetsskapande tankefängelse. Där vi är våra egna inlåsare och väktare.

Omständigheterna formar oss, men vi kan förändra dessa omständigheter, förfäktade Gramsci, praktikens och dialektikens filosof. Kampen börjar i huvudet och hjärtat – i överbyggnaden, med Marx terminologi. Analys och passion går hand i hand. Mot mörkret stiga vi mot ljuset – om vi blott själva vill och inte låter likgiltigheten regera och förkrympa oss. Det stillsamma, fogliga livet. Tankelöshetens bekväma lättja.

En stad i ljus gavs ut första gången 2005. Nu nytrycks den. Den i år åttio fyllande – man tror knappt det är sant! – Anders Ehnmark äger förmågan att skriva om det komplicerade på ett föredömligt enkelt sätt. Hans stil är återhållen, avklarnad. Han vägrar att mystifiera och vara akademiskt pompös, stänga sina läsare ute, så tillvida är han den ”barfotalärare” som var ett ideal för Gramsci.

I många år har han sysslat med italienaren, det är en valfrändskap, den essäistiske och sökande Ehnmark är en Gramsci på svensk botten. Man tilltalas av den skenbara lättheten över hans stil; medelhavsljuset över de fåordiga meningarna. Läsningen är en njutning.