De är uppenbart duktiga på det de gör och hanterar polskor lika bra som vals och schottis, med en varm ljudbild med bland annat akustisk bas, härjedalspipa, fiol, bozoki och harpa. De har en snirklig, lättsam stil där instrumentala Norr om Eslöv står ut som varsamt uppdaterad folkmusik med fina, atmosfäriska klanger.

Tyvärr hamnar all sorts musikalitet och spelglädje i skuggan, åtminstone för mig, när sången kommer in i bilden. ”Funkar rap med vals?” frågas det i följebrevet. Jag utgår från att frågan är retorisk; det gör det uppenbarligen absolut inte, inte i Alla Fagras tappning i alla fall. Men det är egentligen inte rapens eller valsens eget fel. Det är textens. Låten som det syftas på heter Falafelstaden (feat Behrang Miri) och trots att Behrang Miri verkar göra ett ärligt försök så är det ingen MC i världen som trovärdigt kan spinna vidare på versrader som ”I Falafelstaden vill jag alltid bo / Där finns plats för själen att få ro”.

Det som förbryllar med Alla Fagra är att de verkar ha en förkärlek till att rimma som man gjorde på mellanstadiet. Om de är ironiska går det mig helt förbi, för det förstör varenda ansats jag gör för att ta skivan på något som helst allvar. Raderna ”Kramas kramas kramas / Med dej vill jag till Bahamas, till Bahamas /Vad jag vill kramas kramas kramas / Och mysa i min pyjamas, min pyjamas” funkar säkert på en renodlad barnskiva, men den allvarsamma musiken förstör sådana tolkningar också. Jag förstår att det är menat att tas med en klackspark, men ingen charmfaktor infinner sig och jag distraheras från musiken gång på gång. Varför säga någonting om inget finns att säga? Synd att tramsa sönder trevliga fioler.

Dock, fina stunder infaller sig som sagt ibland när musiken får tala för sig själv och Alla Fagra släpper sitt klämkäckt proggiga koncept, när de inte sjunger om falafel, Möllevångens förträfflighet eller skanderar floskler om att ”våga bryta normen / våga va dig själv / ibland är vattnet inte fruset / ibland är det en rinnande älv”. Men det är sällan. Mest av allt verkar Alla Fagra vilja stämma upp i lovsång till den idyll på Möllan som bandet uppenbarligen lever i, ur ett naivistiskt perspektiv (ja, en låt heter Kärlekssången till Möllevången). Det kanske är kul och igenkännande för dem, men jag kan inte se varför någon som står en centimeter utanför denna snäva bubbla skulle tycka det var bra.