Är det mig det är fel på? Är det jag som inte kan slappna av och ta dagen som den kommer, som längtar hem och inte orkar med alla överdrivet sociala människor? Kanske är det hettan. Jag känner mig som en 85-åring med hjärtproblem. Det är för varmt för att gå ut. Vi väntar på svalkan som brukar komma med skymningen men den kommer inte. Det är lika varmt dag som natt. Det går inte att sova ordentligt. Jag stiger upp utmattad. Sedan minns jag. När jag är här är jag som en spegelbild, eller snarare, jag tar in allt, jag är supersensibel.

”Kom trösta mig en smula för nu är jag mycket trött. Och med ens så förfärligt allena.” Allt jag känner verkar de flesta i min omgivning redan känna. Den här gången är det Tröttheten och Ledan som utmärker sig. ”Här finns ingenting att göra.”

Jag träffar på en bekant som bor i Sverige. Han är här för första gången sedan han fick svenskt uppehållstillstånd. Han borde vara glad. Det är han inte. Han är in till döden uttråkad. En annan kille säger att han inte orkar mer, att han måste ta sig härifrån. ”Det går inte att bo här längre.” ”Det är ingen som bryr sig om någon annan än sig själv” säger en väninna. Jag har hört allt detta förut under det decennium då jag kommit hit. Och ändå är något i det nytt. En högre nivå av desperation?

Men, säger ni, det kommer ju att ordna sig snart? FN kommer att utropa en palestinsk stat senare i september. Det kommer att göra skillnad.

Nej, det kommer inte att göra skillnad. För Ahmed och Fida och Rabab på Västbanken kommer det inte att göra skillnad. Israel kommer nämligen inte att släppa kontrollen över gränserna in och ut från de palestinska områdena. Israelerna kommer inte att evakuera bosättningarna på Västbanken, de kommer inte ge palestinierna tillträde till landområdet längs med Jordan-floden, som i dag är militärt område, eller möjlighet att färdas fritt mellan palestinska byar och städer. De kommer inte att sluta upp med att kontrollera elnätet och vattnet eller att avlyssna mobilnätet. De kommer att fortsätta bomba Gaza och arrestera palestinska tonårspojkar.

Det kommer att göra skillnad för oss, för alla vi utomstående som antingen lever med vårt dåliga samvete över att vi ingenting gör eller tröttnat på att denna eländiga konflikt aldrig tar slut. Det kommer att bli lagom temperatur i våra sovrum, vi kommer att sova gott. Utropandet av en palestinsk stat är en papperstiger. Den varken hugger eller rivs.

”Skynda dig älskade, skynda att älska! Dagarna mörkna minut för minut.” Jag försöker hitta ljusglimtarna. Jag glädjer mig åt de fina intervjuer jag gör och åt nya trevliga bekantskaper. Jag går på bröllop. Jag glädjer mig åt att T är så uppenbart kär i sin fästman, åt att K ska ha barn och åt att J äntligen har råd att köpa sig en ny bostad så att hon och dottern kan flytta ur skjulet de bott i. Jag har ett lång intressant samtal med en israelisk taxichaufför om andlighet. Jag äter en massa god mat (det är ju ändå ramadan). Jag har ett annat intressant samtal med en kille som jobbar på ett vandrarhem om politik. Vi är rörande överens (det är alltid skönt med folk som begriper).

”Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr. Det är för sent att undra och leta.” Om det någonsin fanns ett ögonblick som borde ha tagits tillvara mellan israeler och palestinier så är det nu mycket länge sedan.

Mycket fritt efter Tove Jansson.