Sesam öppnar för lekens allvar | Stockholms Fria
Göteborgs Fria

Sesam öppnar för lekens allvar

Dockteatern Sesam levererar inga färdiga svar. Istället vill de, genom sina två föreställningar om Alice i underlandet, väcka frågor om barns möjligheter att utvecklas i ett samhälle där de inte får utlopp för sin kreativitet.

Nasrin Barati, Teater Sesams konstnärliga ledare, är stressad. Det är bara en och en halv vecka kvar till premiären av Alice återkomst till underlandet som är en uppföljare till Lilla Alice i underlandet som spelades i våras. Och fortfarande finns mycket kvar att göra.
– Varje gång vid den här tiden undrar man vad det är man håller på med egentligen, säger hon och skrattar.

Vi sitter i teaterns egna dockverkstad som är full av penslar, verktyg, material och halvfärdiga dockor. I ett hörn står en symaskin och en dator och på bordet framför ligger det som ska bli dockan Alices händer.
– Jag utgår alltid ifrån teman som berör mig och saker som jag ser i samhället. För ett antal år sedan började jag märka att barnens lek har förändrats. Leksakerna är inte längre identitetslösa utan har en färdig karaktär. Barnen vet vad de ska säga och göra när de får dem i handen eftersom de har sett det på tv. Det här gjorde mig ledsen. Barnen måste få använda sin kreativa förmåga för att kunna hitta sin egen identitet, säger Nasrin Barati.

Lewis Carrols klassiska saga om Alice beskriver hon som en obegriplig osammanhängande lek där allt kan hända. Hon påpekar också att hon inte ville göra någon 70-talsföreställning med tydliga pekpinnar, istället försöker hon väcka frågor och få de som ser föreställningen att själva börja fundera. När de spelar för skolklasser brukar de avsluta med en frågestund. Ofta visar det sig då att de ungdomar som varit mest negativa och skeptiska innan föreställningen är de som är mest positiva efteråt.

Nasrin Barati utbildade sig till dockspelare vid universitetet i Teheran på 1980-talet. 1987 kom hon till Göteborg där hon startade upp dockteatern Sesam som alltsedan dess har underhållit med föreställningar som inkluderar såväl Shakespeare som Strindberg. Under åren som har gått har hon märkt en tydlig attitydförändring till dockteatern.
– Det finns fortfarande många fördomar om dockteater. Men jag tror att många har insett att det inte bara handlar om att sprattla lite med en docka och prata med en konstig röst.
Fortfarande finns det dock en del som tror att de måste ha ett barn med sig för att kunna gå på dockteater säger hon. Men själv vill hon göra teater som ska kunna tilltala alla, och den nya föreställningen riktar sig till alla mellan 6 och 106 år.

Och även i de fall då de i första hand riktar sig till små barn, som Lilla Alice i underlandet, tycker Nasrin Barati att det är viktigt att ta arbetet på allvar.
– Varför kan vi inte göra något professionellt för barn? Varför ska vi utnyttja att barnen köper allt? frågar hon och berättar att många vuxna inte tror att barnen ska förstå handlingen.
– Men när de sedan kommer hit med sina egna barn inser de att de har haft fel.
Två år brukar det ta från att Nasrin Barati kommer på en idé till en föreställning som hon skulle vilja sätta upp och fram till premiären. Förutom Nasrin är många andra på olika sätt inblandade i arbetet – dockmakare, tekniker, illustratörer och en kompositör som har specialskrivit musiken till Alice återkomst till underlandet.
– Allting brukar kännas väldigt klart i huvudet redan när jag börjar tänka på en ny föreställning. Jag vet precis hur kläderna, smyckena och allting ska se ut. Och oftast brukar faktiskt resultatet komma väldigt nära det jag har tänkt.

På scenen håller dockspelarna Anna Engberg, Lisa Johansson och Magnus Hjelm på att repetera en scen ur föreställningen med Alice, kaninen och den galne hattmakaren. Trots att kulisserna saknas kan man ändå känna den magi som plötsligt uppstår när dockorna får liv. I scenen försöker hattmakaren påverka Alice att glömma sin identitet.

I bakgrunden visas bilder på en Alice som har sminkats hårt för att täcka över hennes riktiga identitet, samtidigt som hattmakaren sjunger en sång med texten ”Du är inte Alice – du är han, och hon, och den”. Det visuella har en stor betydelse i föreställningen berättar Nasrin Barati, men också musiken och dansen.
– Det fantastiska med dockteatern är att man kan göra saker som kanske inte är genomförbara i vanlig teater. Konsten blir obegränsad.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria