Till på köpet är Judas här en fondplacerare på Nordbanken som går i psykoanalys hos ingen mindre än Siegmund Freud – många anakronismer på en gång alltså. De välkända scenerna från Nya testamentet är Judas onda drömmar som han berättar för den intresserade terapeuten.

Moment arbetar med en tydlig distansering. Skådespelarna går ur och in i sina olika roller och talar ibland direkt till publiken som sig själva. Konventionen etableras på en gång och med mycket små medel: här är vi och vi leker teater, vill ni vara med och leka? tycks ensemblen fråga. Freuds divan är en orientalisk matta uppallad på några madrasser. När Judas gestaltar sin dröm om tillvaron i helvetet, där straffet består i att de andra fördömda ständigt plågar honom med frågor om hur förräderiet gick till, ligger han under ett bord och slåss mot uppstickande gummihuvuden.

Jag har sett det förr på moment, men fascineras ändå av hur bra greppet fungerar. Den symboliska dimensionen sätter igång åskådarens fantasi och förstärker bara effekten. Och det är när skådespelarna blir som allra mest privata och personliga som jag tror som mest på dem, då aktualiseras handlingen till ett här och nu.

Att regissören Andreas Boonstra har placerat sig själv i rollen som Jesus verkar också som en ironisk blinkning. Och att föreställningen till råga på allt är en musikal, att replikerna ofta sjungs till musik, det blir liksom bara ännu en märklig orealistisk detalj i sammanhanget. Särskilt Jonas Nerbe som Judas har för övrigt en vackert skolad musikalröst som jag gärna skulle höra mer av.

Föreställningens handling är en brottning med Judasmyten och Judasgestalten. I andra aktens rättegångsscen stöts och blöts argumenten. Jesus offerdöd på korset var nödvändig för kristendomens vidare utveckling, en död martyr är ju bästa sättet att mobilisera anhängare till en rörelse. Så i själva verket gjorde Judas Jesus en tjänst. Ja, kanske var det rent av Jesus som bad Judas att utföra förräderiet för att främja saken?

Om det nu ens ska kallas för förräderi – Judas engagerade försvarsadvokat Siegmund Freud hävdar med emfas i en härlig parodi på akademiska strider att det grekiska ord som beskriver händelsen i Nya testamentets originaltext har felöversatts. Rättegången utmynnar inte i något svar, det vore för övrigt svårt, eftersom domaren är en pappfigur. Istället möts vi av tre varianter av Jesus som avkunnar var sin dom över Judas.

Judas är kanske inte en av moment:teaters främsta föreställningar, bland annat är andra akten stundtals outhärdligt långsam och pratig. Men intresset upprätthålls ändå till slutet tack vare det envisa allvaret, bortom den plojiga formen, i brottningen med en av vår kulturs grundläggande mytiska berättelser.