Jag har en vana, eller somliga skulle nog kalla det ovana, att sitta på toaletten med öppen dörr. Utan att nämna några namn inkluderar detta även fler personer i släkten, kanske är det en genetisk sak. Eller förmodligen snarare epigenetisk. Hur som helst, jag kom att tänka på denna lilla egenhet häromdagen när sambon klev in genom ytterdörren. Jag satt då vackert på tronen och ett porlande ljud fyllde badrummet och spred sig ut i hallen. Även trapphuset nåddes av tonerna under en millisekund, min sambo är snabb med att stänga ytterdörren. Han har nog övat upp den förmågan sedan vi flyttade ihop.

Till saken hör att planlösningen på vår lägenhet är minst sagt traditionell: kök och sovrum till höger, vardagsrum till vänster och badrum rakt fram. Om man en varm dag ställer balkongdörren öppen kan det, om man glömt att låsa ytterdörren, resultera i ett korsdrag och undertryck så stort att den senare sugs upp just precis när man placerat sig på toaletten och lättat på trycket – och grannen är på väg upp genom trapphuset. Tajming är a och o här i livet.

En annan sak som är a och o, i alla fall enligt Madonna och i alla fall om man vill att ett förhållande ska vara längre än två månader, är att INTE skita med öppen dörr. Popstjärnan menar att älskande par för att ”behålla mystiken” bör göra sina behov dolt för varandra. Detta är attans så intressant tycker jag. Det säger mycket om vår kultur. Jag hävdar bestämt att om man vill att ett förhållande ska vara mer än två månader, kanske till och med två år, så SKA man skita med öppen dörr.

Men nej, jag menar inte att man ska torka varandras bajs. Men ja, jag tror att det är helt centralt för alla längre och djupare relationer att båda parter kan vara sig själva och ta lite lättare på livet. Det finns så många sociala normer ändå ute i samhället, så många konventioner vi måste förhålla oss till när vi möter ”andra” människor. Hemma är den plats vi ska kunna känna oss avslappnade, den plats där vi är älskade för dem vi verkligen är – och inte bara för det vi ser ut att vara. Klyschigt eller hur? Men vafan, ingen rök utan eld. Klyschor måste komma nånstans ifrån.

Jag tycker förstås också om att vara ensam ibland, och trycka ifred. Men jag vill inte känna mig tvungen att göra det. Känna att mina ”naturliga behov” är något jag helst vill glömma att jag har, något jag helst önskar inte fanns. Något jag vill dölja. Tänk själv om man är mitt inne i den mest intressanta diskussionen på länge samtidigt som kissnödigheten tränger sig på, ska man då tappa tråden bara för att man inte kan sätta sig på toan två meter bort med dörren öppen och fortsätta prata ackompanjerad av ett mjukt bakgrundsstrilande?

Dubbeldass, det är grejer det. Och man måste ju inte ha kungen på väggen. Har vi kommit så långt från naturen att vi skräms så av de sidor hos oss som visar att vi bara är ett intelligent djur med kläder och I-fånar?