En stor dos experimentlusta utlovas när Uppsala internationella kortfilmfestival intar staden den sista veckan i oktober. Över 10 000 besökare väntas bänka sig framför 300 kortfilmer under sju filmspäckade dagar. Även om de flesta av kortfilmerna kommer från stora filmproducenter som Frankrike, Storbritannien och Tyskland, täcks världskartan in tämligen väl av filmskapare från Burma, Peru, Iran och Sydafrika. Men det mesta som visas under festivalen är sprunget ur den svenska filmskatten. I den internationella klassen tävlar Johannes Nyholm med sin Youtube-succé Las Palmas där hans ettåriga dotter tultar omkring i en bar i dockstorlek, likt en överförfriskad charterturist som försöker mingla.

Extra pompa omgärdar årets upplaga av festivalen eftersom det vankas 30-årsjubileum. Seminarieprogrammet är fylligare än vanligt, och bland annat filmaren Stina Gardell, med ett särskilt fokus på unga kvinnliga regissörer, håller föredrag om hur man lyckas i dag. I ett filmblock med namnet ”30 x kärlek” har arrangörerna samlat guldkorn från kortfilmproduktionens senaste 30 år. En parodi på 80-talets gröna våg, världen ur en aidssjuks ögon och en närstudie av våra omedvetna, galna, ställningstaganden i vardagen är exempel på vad som skildras. Andra jubileumspunkter är workshops för unga filmskapare och tillbakablickande utställningar på Stadsbiblioteket och Uppsala konstmuseum.

Filmfesten gick av stapeln för första gången hösten 1982 och var då en av de första kortfilmsfestivalerna i världen. Den fick snabbt betydelse internationellt eftersom grundarna ständigt var på resande fot, och i slutet av 1990-talet erhöll festivalen Oscarsstatus. Den är idag en av fem kortfilmsfestivaler i Europa som är med på Oscarakademiens nomineringslista. I våras blev det klart att inte bara vinnaren i festivalens internationella tävling, utan även den som tar hem titeln ”Bästa film” i den svenska klassen, kommer att hamna på listan. Chansen att en svensk får en Oscar har ökat avsevärt.

Chefen för Uppsala Internationella Kortfilmfestival, Niclas Gillberg, är jämnårig med festivalen och har ägnat en tredjedel av sitt liv åt den. Han är av de saliga få som lyckats göra ett glädjeämne i livet till sitt heltidsjobb. Han berättar med ivrighet i rösten att den som gör en kortfilm kan ta ut svängarna på ett annat sätt än den som gör långfilm.

– När du gör en kortfilm har du inte samma krav på att dra in pengar och du kan chansa betydligt mer, säger han. Det öppnar för en annan kreativitet, du kan gå din egen väg och berätta din egen historia. De grepp som testas i kortfilmerna i dag kommer att dyka upp i långfilmerna först om fem år, säger Niclas Gillberg.

Denna femårsregel har ständigt varit gällande trots att kortfilmsskapandet ser helt annorlunda ut idag jämfört med år 2001 när Niclas på allvar gav sig in kortfilmsvärlden.

– Tänk dig att i början av 2000-talet visade vi bara filmer som var gjord på riktig film, alltså 16- eller 35 millimeters film. I dag kan vem som helst göra film med sin mobilkamera och det är fin utveckling tycker jag. Hög budgetfilmer håller ju alltid god kvalitet tekniskt sett men kan ibland bli tillrättalagda, säger han.

I kortfilmsfestivalens begynnelse fick arrangörerna in knappt 70 filmbidrag och då tog man in alla som inte hade ett uppenbart olämpligt innehåll. I dag skickar över 3 500 filmskapare in sina alster till festivalen och urvalet är betydligt knepigare att göra.

– Det är det svåraste med det här jobbet, att välja ut vilka filmer vi ska visa. Från mars till augusti har vi grupper på 5 till 10 personer som sitter och tittar på och bedömer filmerna vi får in.

Både i urvalet av filmer och i kompositionen av filmtittargrupperna försöker arrangörerna, enligt festivalchefen, skapa en så stor mångfald som möjligt vad gäller nationalitet, kön, tema och genrer. Han har märkt att strävan efter jämställdhet är lättare att uppnå bland de svenska filmskaparna. Där har han och de andra i urvalsgrupperna under de senaste åren inte behövt tänka på jämställdhetskriteriet utan bara kunnat plocka dem som är bäst.

– Bland de internationella bidragen är det svårare. Där är det en absolut majoritet män som har regisserat.

Så rusar en yngling in i rummet där Niclas Gillberg och jag sitter. Han hälsar snabbt, plockar på sig en hög med filmaffischer och försvinner. I rummet intill hör vi tangentbord som smattrar, ett gäng praktikanter arbetar på högvarv. Telefoner ringer. Festivalchefen är spänd men förväntansfull. Snart går ridåerna upp.