Väl använda trappor slingrar sig genom de tre våningar höga huset och de gamla väggarna är slitna. Vice ordförande Axel Stolt har precis öppnat den tunga dörren in till Ungdomens hus i hörnet av Svartbäcksgatan och Skolgatan. Vi sätter oss i en soffa i det folktomma kaféet som ännu inte hunnit öppna. En lampa lyser upp olika bakverk i disken och på andra sidan rummet står scenen tom. Med kvast i hand gör en av medlemmarna sakta i ordning för dagen. Det är kommunen som lånar ut huset men ungdomarna sköter själva all verksamhet.

– Åldersgränsen för att vara med i styrelsen är 25 år och det är vi som bestämmer hur verksamheten ska se ut, helt utan inblandning av vuxna, säger vice ordförande Axel Stolt.

Styrelsen ansvarar för verksamheten som i dag består av konsertgruppen, spelgruppen, konstgruppen och scenkonstgruppen. De har tre anställda, ett kafébiträde och en dagledare samt en ledare för projektet Magma som finansieras av allmänna arvsfonden. Fyra olika coacher med specialområden som musik och grafisk design, text, teater, konst och hantverk stöttar projektet. Idén med Magma är att fler ska få tillgång till de lokaler som Ungdomens hus disponerar men inte alltid använder.

– Magma har en bredare målgrupp med mellan 13 till 30 år och bedriver också mer uppsökande verksamhet. De föreläser på skolor och fixar studiebesök så ungdomar kan komma hit. Vi vill att folk ska känna att det är lätt att genomföra idéer här, säger Axel Stolt.

Men det har inte alltid varit en självklarhet för Uppsalas ungdomar att ha en mötesplats där de själva bestämmer både över lokaler och över verksamhet. Det började våren 1984 när ett spretigt gäng av 17 till 20-åringar som var missnöjda över att det inte fanns något att göra, bildade ”Aktionsgrupp för ett Ungdomens hus”. De hade möten på Forumtorget, samlade in namn och organiserade stödkonserter. Efter några månader hade ett hundratal medlemmar anslutit sig och de uppvaktade kommunpolitikerna med namnlistan.

– Vi lyckades övertyga dem om att vi var seriösa och kunde ta ha hand om ett hus säger Henrik Brändén, en av de dåvarande ungdomarna som startade verksamheten.

Aktionsgruppen hade spanat in det gamla statsbiblioteket intill Centralbadet som skulle byggas om men kommunen vägrade. Ett år senare, sommaren 1985, fick de ett annat förslag: de erbjöds istället att låna det gamla huset från 1900-talets början på Svartbäcksgatan 32. Frågan om de skulle säga nej och fortsätta kämpa för statsbibliotekets gamla lokaler eller tacka ja, ta emot bidrag från kommunen och starta verksamheten splittrade gruppen. Till slut bestämde de sig för att acceptera erbjudandet.

Föreningen har under sina 25 år lyckats hålla en kontinuerlig verksamhet där hela makten legat hos ungdomarna vilket förvånar Henrik Brändén. Enligt honom har de flesta andra ungdomshus runt om i landet oftast några kommunalt anställda fritidsledare i bakgrunden, eller har startats av rockmusikfantaster som sedan behållit makten.

– Att det alltid varit ungdomar som bestämt över huset i 25 år är fantastiskt. Jag hade föreställt mig att tiden skulle ändra verksamheten, men när jag var där nyss såg jag att det fortfarande är kafé och konsertlokal på nedervåningen och replokaler på övervåningen. Stämningen mellan ungdomarna kändes precis som när jag var 20 år och slog mig ner i soffan. Med skillnaden att det då fanns ett tjockt lager rök över allt. Annars var det samma ungdomshus, lite halvt ostädat men ordnat.

Föreningen har i dag mellan 400 till 500 medlemmar och för dem finns ingen åldersgräns. Ett tiotal av dem organiserar 25-års jubileum och har i veckan bjudit in både gamla som nya medlemmar, serverat en 25 centimeter lång tårta och haft politikerdebatt. Veckan fortsätter med fler föreläsningar, musikfestival och öppet hus med verksamheter i husets olika rum. På så vis hoppas medlemmarna att fler ska ansluta sig till verksamheten och känna känslan av att faktiskt kunna göra skillnad. Under Henrik Brändéns år som aktiv träffade han många unga som var övertygade om att de aldrig skulle kunna göra skillnad och att de inte hade någon betydelse i samhället.

– När de kom till Ungdomens hus märkte de att ”jag har faktiskt kunnat vara med och ta ansvar för något som är mer och utanför bara mitt eget liv”. De upptäckte att man med sitt ideella arbete kan göra skillnad. Jag hoppas att alla som arbetar med föreningen får en lite mer optimistisk syn på samhället.

För Henrik Brändén har tiden i föreningen bidragit till insikten att det går att förändra och påverka samhället om man vill.

– Genom att sluta sig samman och kämpa för det man tror är rätt går det att förändra saker. För mig är det inte en teoretisk övertygelse utan en högst konkret erfarenhet.