Jafar Panahi, kanske mest känd för svensk publik för Rött guld (2003) blev förra året dömd för att ha ”hotat den nationella säkerheten och propagerat mot den islamska republiken Iran”. Han blev fälld till 20 års förbud mot att göra film, att resa utomlands, att ställa upp på intervjuer och att skriva manus. Men inte att läsa ett manus eller agera? resonerar Panahi och ringer vännen och dokumentärfilmaren Mirtahmasb.

Det är upptakten till This is not a film. I Panahis hem, där han befinner sig i husarrest i väntan på överklagan, skapas ett metaverk över filmskapandets essens. Men det handlar också om Panahis frustration: vad ska han göra om han inte får göra film? Tillsammans med Mirtahmasb försöker han ändå, utifrån ett tummat manus, beskriva filmen han skulle börja med innan han blev åtalad. Med sin smartphone visar han tjejerna han tänker sig i rollerna och inspelningsplatsen han filmat. Han märker upp inspelningsplatsen på sin vardagsrumsmatta och går in och ut ur de olika rummen. This is not a film är en film om en film som aldrig blev gjord.

Men under ytan handlar det om den politiska situationen i Iran. Inte bara om de byråkratiska hindren för filmskapare där ”Ministeriet” beslutar vilka filmer som får göras, utan även om diskrepansen mellan gatans verklighet och medias beskrivning. Filmen är uppbyggd som en dag i Panahis isolerade vardag, där gatans turbulens tränger sig på genom telefonsamtal med kollegor och familj.

Paradoxalt nog har det sällan varit lika tydligt att begränsningar kan vara uppfinningsrikedomens moder. Istället för kreativ frihet ställs vi här inför kreativ övervakning, med ett sällsynt och fascinerande resultat.

Oavsett vad vi kallar This is not a film så är den ett dokument över ett konstnärligt villkor och som sådant kommenteras film som konstform, gatan som politisk arena och regissören som politisk aktivist. Det är inte illa för en film som inte ens är en film.