Det är få musikstilar Mattias Hellberg inte har varit och nosat på. Det har varit mycket rock, men även reggae, softa covers, psychadelica och progg med Nationalteatern. Och nu senast nedtonad rock på nya soloskivan. Men att det musikaliska fältet är brett betyder inte att han skulle göra vad som helst. Du kommer aldrig att se honom i Melodifestivalen, till exempel.
– Fast det är ju som att skjuta i öppet mål att sitta och klaga på Melodifestivalen, säger han och ler brett.
Det viktiga för Mattias är att det finns något själfullt i musiken och han börjar räkna upp musikformer där han tycker att det saknas.
– Dubbla baskaggar är ett varningstecken, säger han bestämt. Som Metallica – det är så vitt och stelopererat och jag skulle aldrig kunna göra som Lou Reed och vara med i ett sådant projekt. Och listpop, tja, mig ger det inget. Fast det är klart, jag har ju min uppfattning om själfullhet och det är ju inte säkert att alla delar den. Men vissa saker tilltalar inte mig, så enkelt är det.

Vissa delar av Göteborg verkar också tilltala Mattias Hellberg mer än andra. När det ska bestämmas plats för vårt möte står det mellan ett par olika ställen på långgatorna och till slut blir det en indisk restaurang på den första av dem. Sedan i mitten av 1990-talet är han Majorna trogen och närmare city än Järntorget kommer han sällan, enligt honom själv. Undantaget var under de åren han arbetade som diskplockare på klassiska Klara i Vasastan, ett jobb han varvade med att hålla i en reggaeklubb på samma ställe. Diskplockare var för övrigt det senaste icke-musikrelaterade jobbet han hade. I fem år han lyckats försörja sig helt på musiken, men vill inte kalla sig rockstjärna.
– Nej, absolut inte! Det är ju ingen som känner igen mig, till exempel. Men det är en enorm tillfredsställelse att vara heltidsmusiker och ha friheten att göra vad jag vill. Men det är en osäker miljö, jag är glad för varje år det går. Det var ju det jag drömde om när jag var liten, att vara bara musiker.

Uppväxten i Karlstad innebar mycket musik, däremot kommer han inte från ett klassiskt musikaliskt hem.
– Det var inte så att mina föräldrar spelade något eller att vi sjöng tillsammans i familjen. Men min syrra spelade tvärfjöjt ett tag, säger han med ett litet leende.
De musikaliska inslagen i barndomen bestod istället av ett intensivt lyssnande.
– Jag är sladdbarn så mina syskon är rätt mycket äldre än jag och låg före i lyssnandet. De introducerade mig för Bob Marley och Rolling Stones och sådant. När mina jämnåriga polare lyssnade på Tracks lyssnade jag på The Stooges, minns han.
Under hans uppväxt på 1980-talet pågick ett krig mellan synthare och hårdrockare och för de flesta var det viktigt att välja sida. Men Mattias valde inte, han körde sitt eget race och säger sig vara nöjd med att inte ha fastnat i en enda genre.
Hans storasyster tog även med honom på konserter och hemma satt han och spelade trummor på kakburkar och gitarr med coronnepinnar. Kommunala musikskolan var en självklarhet, men det var inte så kul som han hade hoppats. Han ville inte spela efter noter, han ville spela rock.
– En kompis till syrran var schysst och lärde mig bluesskalor och ackord och sådant, sedan tog jag ut låtar efter det.

I dag har han hunnit med ganska mycket, musikaliskt sett, och har lyckats nå en publik utan att göra avkall på sin starka uppfattning om att själen ska vara med. Tillsammans med kompisen Martin Hederos råkade han för några år sedan göra succé både i Sverige och utomlands i coverduon Hederos & Hellberg. Där spelade de avskalade versioner av sina egna favoritlåtar, något som tilltalade en större publik än vad de själva hade räknat med och till och med resulterade i en turné med Ryan Adams. Och genom sitt inträde i Nationalteaterns rockorkester har han nått ännu en publikgrupp som kanske inte hade koll på vem han var innan.
Han säger att han inte skulle ha något emot att bli folklig, men det är inget han strävar efter och han skulle säga bestämt nej till att medverka i program som Så ska det låta och liknande, annars en rätt säker skjuts in i folklighet.
– Det skulle jag aldrig vara med i, aldrig i livet! Det finns inte en chans att jag skulle laja i något vuxenlekprogram i tv för att bli populär hos folk.

Istället låter han musiken tala för sig själv och med tredje soloskivan High in the lowlands har han nått ett nytt musikaliskt kapitel. Arbetet med den har egentligen pågått länge. Mattias berättar att han och samarbetspartnern Mattias Areskog har varit på gång att göra något länge och till slut bara bestämde sig för att sätta igång så de hyrde ett hus på Österlen och gjorde klart skivan där. Tanken var att komma ifrån staden till en lantlig miljö utan risk för att bli distraherad.
– Det blir så lätt att man går ut på krogen och slarvar om man ska spela in i stan, säger han med ett leende som visar att han vet vad han pratar om.
– När vi spelade in med mitt första band Nymphet Noodlers kom vi från Karlstad till Göteborg för att spela in och då blev det rätt mycket springa ute.

Nya plattan är ganska melankolisk men det är inget uttänkt, säger han och på frågan om han är melankolisk som person tänker han länge.
– Jag vet inte. Men det är jag kanske, det är nog svårt att säga själv. Men jag tilltalas i och för sig av hopplöshet och vemod i både texter och musik.
Han kommer fram till att han nog har en melankolisk ådra, sedan kommer han på något:
– Det senaste boken jag köpte var en Jan Stenmarksamling, det gillar jag. Svart humor. Det kanske säger något?