Det tog ett tag innan det civila samhället kom igång ordentligt. Ryktena om att Occupyrörelsen skulle ta sig till det stora konferenscentret i centrala Durban var visserligen sanna, men första dagen bestod de av en handfull företrädesvis vita ungdomar som inte gav ett särskilt militant intryck. På University of KwaZulu-Natal, där hundratals klimataktivister bor och håller sina möten och som döpts om till ”People’s space” – folkets utrymme – var det lugnt och stilla de första dagarna.

Den internationella fackfederationen ITUC samlade drygt hundra fackliga aktivister till sina möten om klimatförändringarna och facklig organisering. I kontrast till klimatrörelsen, som vill se en snabb och drastisk neddragning av koldioxidutsläpp, förklarade det sydafrikanska facket för metallarbetare, NUMSA, och facket för gruv- och energiarbetare, NUM, att en omställning måste ske, men gradvis och parallellt med att deras medlemmar får utbildning så att de kan få anställning i ”gröna” jobb. Oron för resultatet av COP17 fanns också i presentationerna.

– Vad händer om ett andra Kyotoavtal inte förhandlas fram? Det är tydligt att om detta inte händer så kommer de utvecklade länderna att fortsätta förstöra naturen, menade Philemon Fanyane Shiburi från NUMSA.

I ”talarnas hörn” i närheten av konferenscentret sitter Danny Simbeye från Malawi.

– Jag hoppas att statsöverhuvudena stoppar utsläppen. De borde skiva under Kyotoprotokollet, och det är därför vi är här – för att övertala dem att göra det, säger han.

I Malawi har klimatförändringarna lett till oregelbundet regn, vilket skapar svårigheter för jordbrukarna.

– Vädret har förändrats radikalt, och det är ett problem eftersom Malawi är beroende av jordbruket, säger han och tillägger att de utvecklade länderna måste upphöra med utsläppen som så kraftigt påverkar Afrika.

Dennis Masuku från Emmaus international i Zimbabwe berättar en liknande historia. I Zimbabwe har de nyligen haft de högsta temperaturerna på 50 år och regnet går inte längre att förutse. Att Afrika som kontinent är extra illa ute är han övertygad om:

– Som kontinent är vi oskyldiga, vi är offer – så vi gör vårt bästa för att föra oväsen och fånga människors upmärksamhet. Så att vi kan få till en förändring.

Den tredje dagen börjar aktivismen ta fart, när hundratals kvinnor från hela södra Afrikas landsbygd strömmar in i ett jättetält under sång och dans som pågår i en timme. En ekofeminist från Ecuador poängterar:

– Som kvinnor är vi de som är mest sårbara för klimatförändringarna. Men vi har så mycket kunskap – vår kunskap är det enda som kan hjälpa oss att kämpa mot klimatförändringarna!

Och parallellt med de officiella förhandlingarna fortsätter aktivisterna att diskutera och mobilisera. Dagen alla väntar på – den internationella aktionsdagen den 3 december – blir ett test för hur Sydafrikas rörelser lyckas samla sig mot klimatförändringarna.