Trafikmaktordningen är ett knallrosa tillgänglighetsmanifest i fickformat. Planka.nu gör upp med höghastighetssamhället och pendlingstvånget som driver oss till att resa allt längre och snabbare för att kunna arbeta, konsumera och leva. Rörelsen är påtvingad. Är du inte mobil nog blir du utan arbete eller arbetslöshetsersättning. Men alla har inte samma möjligheter att resa. Och vem trivs egentligen med ritualen kallad jobbpendling och parkeringsplatsernas döda ytor?

Den rådande trafikmaktordningen är full av inneboende motsättningar. Som myten om att bilen ger frihet; att man (oftast män) kastar sig ut ensam på vägen och kör långt, långt och bara njuter. För friheten i bilen kräver massbilism. Samtidigt tar massbilismen död på njutningen av att vara ensam i trafiken. Den tar även död på liv, miljö och möjligheten till kreativitet i våra städer.

Massbilismens frihet hänger ihop med liberalismen, det är vi som bestämmer över våra liv. Men ingen bilism utan oljeindustri, bilindustri och politiskt planerade vägar. Ingen massbilism utan långtgående kontroll av rörelse.

Men det finns alternativ till statens, näringslivets och oljelobbyisternas hjärtebarn. Och det är ingen utopi. Planka.nu pumpar ut kreativa förslag till ett samhälle som är fritt på riktigt. Det bilfria samhället.

De kortsiktiga lösningarna att minska biltrafiken i all ära, men Planka.nu vill mer. Trafikmaktordningens knäckfråga är hur vi ska använda det offentliga rummet, hur vi bygger städer som ökar människors tillgång till nödvändiga och önskvärda samhällsfunktioner istället för att sukta efter största möjliga mobilitet. Genom att ersätta Trafikverket med ett tillgänglighetsverk och genom aktiv planering, kan resandet minimeras och kollektivtrafiken göras tillgänglig för alla.

Men den tillgängliga staden är mer än sin stadskärna. ”Vi måste börja i förorterna där vi bor,” skriver Planka.nu och visar tydligt för och av vem boken är skriven. Det är ganska befriande på något sätt. Trafikmaktordningen blir inte ännu en bok i mängden skriven av medelklassen, för medelklassen, om förorten. Men oundvikligen höjs frågan – om kollektivtrafiken skall inkludera alla samtidigt som vita, rika män är de flitigaste bilisterna och flygresenärerna, skall dessa då finnas med från början eller ska de tvingas in i förändringen senare?

Trafikmaktordningen är en slagkraftig, filosofisk bok som nära nog svämmar över av fascinerande fakta. En av de bättre analyserna är den om höghastighetssamhället. Höghastighetstågen avvisas inte helt, men är snabbare tåg rätt väg att gå när så många av samhällets problem tycks bero på just det hektiska samhället och rörelsen i sig? Eller varför inte det faktum att kontrollerna och straffen blir allt hårdare mot de som plankar kollektivt samtidigt som det ofta anses vara okej att köra för fort. Lägg därtill det utbredda hatet mot lapplisor.

Trafikmaktordningen är rykande aktuell då Trafikverkets siffror visar att tre gånger så många fotgängare har dött i trafiken fram till augusti i år jämfört med i fjol. Klimatet förändras och unga kvinnor går sönder av stress. Vårt rådande samhälles trafikmaktordning som sätter bilen främst är ingen vacker historia.