Utställningen präglas av idyll och ödemark. Vad som menas med magi är oklart. Hur samesamhället i Norden slogs i bitar av centralmakten berättas inte. Konstnärerna har sett den goda samen och det storslagna landskapet. Det är förstås tillåtet, men konstigt. Finland har ett gediget kolonialt förflutet, först som en del av Sverige i 600 år och sedan ryskt storfurstendöme mellan 1809 och 1918.

– Den här tavlan är Finland! utbrast Zacharias Topelius om Ferdinand von Wrights målning Vy från Hamialaks (1853). Publiken såg ett stilla landskap med några får i förgrunden, tallar på ett berg mot kvällshimlen och några av de tusen sjöarna, ett försiktigt land. Men hur kunde han veta att han såg ett land som inte fanns? För mig ter sig detta som nationalismens oskuldsfulla men ibland farliga rot, att måla en tavla, en inre bild av ett land som inte finns, har funnits eller kommer att finnas.

I Lapsk magi är det snällt och intimt – samerna kring kåtan om kvällen, de rara barnen, samen med sin ren på fjället, vajan med sin kalv. Som många andra människor gör konstnärer ofta det som förväntas av dem.

En strålande konstnär hittar jag. Kalervo Palsa (1947–1987) målade ensamheten och kölden. I hans målning Nysnö sitter en man i kostym och pälsmössa översnöad i ett rum medan sommar råder utanför fönstret.

Nästan lika intressant är Reidar Särestöniemi (1925–1981), som kunde måla lavar på en häll så det känns i händerna, en björkdunge i frost som nästan klirrar, eller ett stort ansikte på himlen, som han kallade Fadersgestalten på agrarbyns patriarkaliska himmel.

Konst som motstånd mot nykolonialism kunde man fram till slutet av november se på Kiasma, museet för samtidskonst i Helsingfors. Utställningen ARS 11 utgick också från ett geografiskt område, ett mycket större: Afrika.

Två häpnadsväckande stora vävar av kapsyler och bitar av aluminiumburkar av El Anatsui från Ghana hänger i Kiasmas öppna trapphus. Med metalltrådar har han med gammal ghanansk teknik vävt denna skimrande vackra yta. Kanske finns ett ljus här, en stolthet över att förvandla skräp till konst.

Sydafrikanen Pieter Hugos Permanent error skildrar i foto och film människor på en soptipp i Ghana. De bor där och livnär sig genom att demontera elektronik. Plasten brinner med tjock, svart rök. Permanent error betyder inte bara datorkrasch, utan också permanenta handelsmönster. I dag återvinns bara en mindre del av världens elektronikskrot under vettiga former.

Sammy Baloji från Kongo-Kinshasa gestaltar i foto och film hur industrilandskapet i Katanga, som föddes med nykoloniala förtecken, förfallit och blivit ruiner. I filmen hörs samtidigt inhemska politikers tal om välstånd och lycka som ekat sedan självständigheten 1960. I dag präglas detta östra Kongo-Kinshasa av godtyckliga avrättningar, massmord och massvåldtäkter. Våldet har i decennier varit kopplat till kampen om eftertraktade mineraler. FN betecknar östra Kongo som ett humanitärt katastrofområde och uppskattar att 15 000 kvinnor våldtogs i Kongo-Kinshasa bara i fjol. De uppmärksammade övergreppen i Walikeområdet 2010 kunde ske sedan den kongolesiska armén lämnade området för att ta kontroll över mineralfyndigheter på annat håll.

Kina är den största importören av metaller för elektronikindustrin från Kongo. I utställningen kan man se förre kinesiske premiärministern Zhou Enlai som soldat i afrikansk mask och med en kalashnikov. Michael McGarry från Ghana påminner om att Kina började nykolonisera Afrika redan på 1960-talet.

Men även Finland är inblandat. I tidskriften Ny tid (41/2011) intervjuas Hanna Nikkanen om sin bok Viaton Imperiumi (Det oskuldsfulla imperiet), som inte är översatt till svenska. Hon har räknat ut att Österbotten (där Nokia har sin verksamhet) är Kongos femte största exportland för de eftertraktade metallerna. ”I lilla Finland finns det en tendens att inte se sig som medskyldig utan som en neutral åskådare i den utvecklade världens exploatering av utvecklingsländer”, säger hon i intervjun.

I Västafrika finns stora mängder olja. Oljan kommer att ge Nigerias regim ofattbara inkomster – och de behöver inte bry sig om vad folk anser, eftersom de med de 400 miljarder dollar de redan tagit emot i royalties från oljebolagen (enligt ekonomen Nicholas Shaxson i Axess magasin, 8/2007) kunnat bygga upp mycket effektiva militärstyrkor. I Nigeria lever två av tre på mindre än två dollar om dagen.

Roald Hazoumé från Benin har med suveränt enkel hand förvandlat plastdunkar och andra rester av oljehanteringen till parafraser på afrikanska masker. Det verkar lekfullt, men det finns ilska under ytan.

ARS 11 är en ojämn utställning. Det finns verk av europeiska konstnärer som i postmodern anda berättar om människoödet, men som mest smakar skoluppsatser. Jag vill inte påstå att exempelvis Elina Saloranta går vilse i det koloniala mörkret, men jag häpnar över hur hon klär ut sig till missionär i ett slags performance i Zambia, som en ängel och inte som en av de koloniala uppbackarna.

Ursula Biemann från Schweiz har gjort ett jättejobb för att i dokument, film och foto kartlägga flyktingtrafiken genom Sahara. Hon skildrar både flyktingarnas svårigheter att nå Europa och den organisation som byggts upp för ändamålet. Det är snarast ett journalistiskt arbete av den sort man skulle vilja se mer av i medierna.

Den koloniala ordningen består i kraft av sina maktresurser och förmåga att anpassa sig till bästa sätt att tjäna pengar. Nationell självständighet är ingen garanti mot kolonialism så länge delar av befolkningen förtrycks. Föraktet mot de maktlösa är en förutsättning för gammal och ny kolonialism.

Jag går tillbaka till Ateneum för att se Mark Roberts film Terra Incognita en gång till. Vi ser en grå bil som åker runt i en rondell i Rovaniemi en vinterdag – runt, runt åker den och ibland passerar en annan bil rondellen, men den lilla grå fortsätter runt, runt i Lapplands tomhet och tystnad, som om den sökte en väg därifrån, eller vägen som ledde hit. Det kan tyckas vara ett lågmält verk, men bakom cirklandet anas ångest över att vara instängd i historien och i kulturen – som en fånge på en rastgård.

Jag vill tillägga något som inte berättas på Ateneum, och börja på 1600-talet då kolonialmakten Sverige byggde kyrkor i finska Lappland. Samerna skulle kristnas och betala skatt. Deras marknader förbjöds och dödsstraff hotade den som höll fast vid sin gamla religion. Så mycket var den lapska magin värd då.

Under 1800-talet var rasbiologin en vetenskap i Europa och svenska forskare var väl ansedda. För att i en första fas kartlägga människans ursprung var kranier det viktigaste forskningsmaterialet. I den andra fasen började forskarna bedöma vilka ”människoraser” som var mer eller mindre högtstående. Att ta skallar från stenåldersgravar var okontroversiellt, men ju yngre gravar, desto känsligare att gräva upp dem. Men hänsynen gällde inte samiska gravar och i norr var läkare och präster involverade i plundring av samiska gravar.

I Enontekis på finska sidan norr om Karesuando byggdes en av de första kyrkorna i Lappland. När den flyttades 1828 blev den gamla kyrkogården snart en fyndplats. En forskare rapporterade 1837 att hans byte blivit ”tre goda lappkranier, det första med mössa och håret på”. 1838 tog prästen i Karesuando en grupp franska forskare till Enontekis och berättade i en tidning att forskarna grävt upp ”två tunnsäckar fulla med lappskallar och människoben”.

De flesta skallarna togs till Karolinska institutet, men den stora samlingen förstördes i en brand 1892. I dag finns ett fåtal samiska skallar och skelett på olika forskningsinstitutioner i Sverige.

På baksidan av den lilla katalogen för ARS 11 finns i vanlig ordning sponsorernas loggor. Bland dem Nokias, du vet den med Connecting people. Nykolonialism handlar mer om Dividing people.

Om rasbiologins historia i Sverige kan man läsa i ”Allt som kan mätas är inte vetenskap” av Lennart Lundmark, Forum för levande historia (2007).