Långholmens centralfängelse
Långholmen, Stockholm 

Ola Nyman visar runt en grupp konferensbesökare i det gamla kronohäktet, en del av det som en gång var Sveriges största fängelse. Han pratar rappt; på 20 minuter hinner han berätta det mesta som en modern upplevelsejunkie behöver veta om den gröna öns fängelsehistoria. Den ena lustigheten följer på den andra, gärna på temat manligt/kvinnligt. 

Från år 1724 fördes lösdrivare, prostituerade och ligaungdomar hit till Långholmen för att arbeta med ”ulls skrapande, kardande och spinnande” på det så kallade Spinnhuset. En ”arbetsinrättning” med den tidens ordbruk. I dag kallar vi det kvinnofängelse. 

– Här hamnade samhällets utslagna, de som på olika sätt kommit i klammeri med rättvisan, maler Nyman på. Men inte bara utslagna, adelsdamen Magdalena Rudenschöld – känner ni till henne, inte? – dömdes till dödsstraff men nu var hon ju så himla snygg va, så hon fick stå vid skampålen några timmar istället för att bli halshuggen. Sedan tre år i Spinnhuset, men man gjorde skillnad på folk och folk redan på den här tiden. Hon blev vippad kan man säga, en Paris Hilton á la 1700-tal. 

Konferensgruppen skrattar. Ola Nyman är marknadschef på Långholmen hotell & restaurang AB och helgjuten som guide. Han har många historier på lager och berättar om stenbrott, paltar och järnkronor. 

Paltar var en tredje klassens väktare, själva ”uttjänta halta, lytta eller till och med blinda knektar och kasserat folk ur den egentliga stadsvakten”, vilka hade i uppgift att plocka in lösdrivarna. De hade provisionslön, fick sex daler för varje person som togs in. 

Ola Nyman berättar förstås också om Sveriges sista avrättning. När rånmördaren Alfred Ander halshöggs 1910 var det första och sista gången en giljotin användes i landet och ”redskapet” fastnade till och med i tullen i några år. Annars gällde yxa – giljotinering med handbila, vars egg var 42 centimeter lång, skedde inför publik fram till 1876. 

– Folk gillar att höra lite lagom morbida och kittlande historier, förklarar Ola Nyman för mig efter guideturen. 

Men hur många som dött här kan han omöjligen säga. 

– Det är säkert tusentals. De har hängt sig och mördats, dömts till döden och dött av sjukdom. Men det finns ingen statistik. Jag brukar säga att om det var hårt ute i samhället med exempelvis fattigdom, så var det ännu hårdare här. 

Man förde visserligen statistik. Fångarnas biografi antecknades noga. Hårfärg, längd, födelseort, uppförande, brott, strafftid. Den som har tid kan söka i död- och begravningsböcker på nätet och i fysiska arkiv. Men vem utom släktforskaren är intresserad av sedan länge avlidna kriminella eller påstått kriminella? God mat i exotisk miljö lockar mer. Och upplevelsen av att sova i en fyra kvadratmeter liten cell? 

Malmöiten Jens Hansen är i Stockholm för en arbetsintervju på Skatteverket. Det är inte ett överdrivet intresse för skräck som fört honom hit, snarare det nostalgiska faktum att han som barn växte upp med utsikt över Långholmen från hemmet. 

– Och så kände jag att jag var tvungen att pröva det här. Hoppas jag inte hamnar här på riktigt, skrockar han. 

Han bor i nummer fem, snett emot museets enda utställningscell som efterliknar cellerna som de såg ut åren 1845–1930. Där finns en hopfällbar säng som blev sängbord på dagen. Ett tvättkar, en lampa – och en uppsättning regler. Jens Hansens rum är lite finare, men spartanskt inrett med våningssäng, bord och lampa. Fängelseatmosfären förmedlas verkligen till gästerna. Ett fönster muntrar upp lite. 

Mindre muntert var det nog nog i de fönsterlösa nattcellerna i det numera rivna centralfängelset, eller i ”dårcellerna” i källaren. Att ”sitta på durken” kunde framkalla såväl psykoser som fysiska skador. Anton Nilson, dömd till döden 1908 för Amaltheadådet, satt på Långholmen i omgångar fram till frigivningen 1917. Han hamnade inte där nere själv, men berättar i boken Dömd till döden för Amalthea (1962) hur han hör skriken och ser fångarnas tillstånd när de förs upp: 

”En av dem hette Hansson och han hade hållits fängslad i källaren i 18 månader i följd. När han – fullt vansinnig – kom upp i luften igen föll de murkna sista klädtrasorna sönder”, skriver Nilsson. 

Det var inte bara fångar som blev vansinniga i fängelsemiljön. Vaktkonstapel Otto Herman Hurtig började på Långholmen 1902. Karriären såg lovande ut och han blev förste vaktkonstapel 1913. Men det räckte inte för Hurtig. 1931, 18 år senare, sköt han sig själv på vaktmuren efter att ha blivit nekad befordran. 

Många är de kändisar som har ”gjort en volta” på Långholmen: socialistiska förgrundsfigurer som August Palm (1886 och 1888 för ”smädliga yttranden om riksdagen”), Hjalmar Branting (1889, tre och en halv månad för tryckfrihetsbrott) och Hinke Bergegren (1911, sex månader för ärekränkning efter ett föredrag om preventivmedel); proletärförfattare som Jan Fridegård (1918, åtta månader för stöld) samt journalister som Barbro Alving (1956, tre månader för att vägra civilförsvarstjänst) och Jan Guillou (1974, tio månader för olovlig underrättelseverksamhet efter IB-affären). 

Guillou ska precis som adelsdamen Rudenschöld ha fått en mildare behandling, för 1975 stängde det då omoderna fängelset för gott. Men andra fångar mötte en mer sadistisk sida av den påstått liberala fångvården. Major Axel Wollin var den siste Långholmsdirektören med militära meriter, chef på den tiden då Alfred Ander avrättades. När en av fångarna hade skrivit till kungen för att be om nåd – han hade lungsot och ville dö i frihet – rusade Wollin in till fången och sa: 

”Skall du nu ockra på din sjukdom och begära nåd, du som är en sådan usling och har en sådan snygg meritförteckning.”