I 60- och 70-talens trevliga radhusområden var allt likadant och alla likadana. Men snart blev Arabiaporslin, tv, Volvo-amazoner och resa till Mallis viktigare än verklig gemenskap. Makarna Myrdal makade in ungarna i barnkolchoser när föräldrarna skulle jobba heltid, och samhället kunde tidigt lära både föräldrarna och barnen rätt och fel. Individen frigör sig själv genom att arbeta, tjäna pengar och konsumera, detta postulat tjänar också staten på. Här blev samhället individualiserat på ett sätt som inte tog hänsyn till individen och vips så började det stora svarta kapitalistiska giftmolnet torna upp sig. Demokrati blev att kunna välja mellan ett stort antal produkter och tjänster. Frihet att ha semester fem veckor per år. Välfärd att slösa och slänga.

När socialdemokratin någon gång på 80-talet bestämde sig för att släppa bankerna fria att skapa pengar (ja, det är faktiskt sant!) ringde inga varningsklockor. Den långsamma nedmonteringen av välfärdssamhället är lika mycket som uppbyggandet av detsamma ett ovanifrånprojekt, där medborgarna som marionettdockor glatt dansar med. Människorna som de många åren av fred och socialdemokratiskt omhändertagande har skapat är människor med liten förmåga att problematisera och reflektera över de budskap som faller som störtskurar över samhället – oavsett om det kommer från staten, media eller marknaden. De här människorna är bland de bästa i världen att leva den individualistiska och konsumistiska förkunnelsen.

Dagens utifrån hamrade budskap om karriär, måluppfyllelse, skönhet och utveckling är en saga om individen och hennes förmåga att driva sig själv som ett projekt. Men det är också en saga om konkurrens, vassa armbågar, självplågeri och nedbrytning. Det finns inte längre några gemensamma projekt, några samhälleliga mål eller visioner. Inget större än oss själva. Ingen Mening. Vi har våra prylar, våra vitaminpiller och våra karriärsstegar att klättra på. Och det räcker. Eller?

Sverige har inte haft krig på 300 år, vi har inte haft någon militärmakt eller galen diktator. Vi har inte upplevt folkmord, förtryck eller etnisk rensning. Våra fötter har aldrig stått på barrikaderna. Våra sinnen har aldrig gjort revolution. När vi har en fredlig kung, en reko statsminister och kompetenta myndigheter – varför kritisera överhögheterna? Varför tänka själv? Varför ifrågasätta ett System som är så bra – som ger oss asfalterade gator, dagis, profylaxkurser, semester och kostråd?

Individen som socialismen skapat står på skakiga ben, snubblar när hon tvingas gå på mark som inte har sopats av staten, tänka tankar som inte förberetts av Systemet. I välfärdens land Sverige har den kollektiva hjälpsamheten förstatligats, men människorna har förlorat det verkligt kollektiva – den personliga gemenskapen där man hjälper varandra. Socialdemokratins röda riddare skänker konsumtionen, eller jag menar konsumenterna, höjda barnbidrag, sänkt moms och extra julbidrag (ja så lät det faktiskt hösten 2008!). Allt för det ädla syftet att rädda ekonomin. Hur detta rimmar med ansvarstagande för miljön eller solidaritet med de människor som producerar vårt överflöd är upp till – just det: individen – att fundera på. Inte sällan med resultatet att hon lutar sig mot argument om utjämningssystemens inneboende björntjänster, konsumerar mer ”gröna” prylar och klimatkompenserar vårens shoppingresa till London och vinterns solsemester till Thailand. De röda riddarna kämpar för allas lika rätt till hög konsumtionsnivå. Rosor influgna från Kenya är ju nästan en mänsklig rättighet i Sverige, eller i alla fall en symbol för social demokrati. Eller? Tänket är inom ramen.

Framtiden organiseras av staten och kapitalet, vanliga människor har tappat förmågan att sätta sig upp mot idealen och den rådande maktordningen. Och denna maktordning har även inom socialdemokratin länge varit kapitalism, ekonomisk tillväxt och ökad materiell standard. Detta formar människor. Socialdemokratin har länge banat väg för ett mer ekonomistiskt samhälle, och det dröjer inte många generationer förrän Individen också väljer ledare som ger henne maximal personlig potential. Och det är väl ungefär där vi står i dag.