De sörjande anhöriga föreslås ett smärtfritt upplägg och liksom många affärsidéer presenteras denna filantropiskt.

Man vill endast gott. Hjälpa till i sorgearbetet. Mot en liten avgift. Visst vill pappa och mamma kunna hålla om sin dotter igen?

Vad vi bevittnar är i själva verket den fria marknaden, dragen till sin spets. Allt kan eller i alla fall ska kunna köpas för pengar. Ingenting är längre oersättligt.

Särskilt en sjuksköterska, som går under kodnamnet Monte Rosa (fenomenalt porträtterad av Aggeliki Papoulia), förkroppsligar den alienation som inträffar när människan, hennes kropp och känsla, ingår som bytesvara på en marknad.

Utanför sitt arbete på Alper har hon inget liv. Hennes åldrade far har mer socialt umgänge än vad hon har.

Monte Rosa lever upp först när hon kan gå bortom verkligheten. Men också då framstår hon som lätt autistisk. Papoulia framför sina repliker som vore de just repliker. Som en person som lärt sig imitera ett ”mänskligt naturligt sätt”.

Det finns ett gap mellan vad som sägs och med vilket allvar det sägs, vilket ger en känsla av olust och underliggande råhet. Ett lurande våld som gör att jag rycker till när det spastiskt tränger fram.

I grunden handlar Alper om vad en människa är. Om föräldrarna i Dogtooth betraktade barnen som oskrivna blad, så reduceras de avlidna i Alper till sina favoriträtter och favoritskådespelare.

Som om det skulle säga något om en människa.

Monte Rosa hävdar med dårens upplysta övertygelse: ”Döden är inte slutet. Det kan vara en ny, och ofta bättre, början.” Det är postmodernismens uppluckrande av originalet som gått överstyr; kopian som psykiskt sjuk.

Istället för att erbjuda svar ställer Lanthimos pressande frågor till vår samtid. Att han gör det med en absurdists hand känns uppfriskande och jag uppskattar det unika perspektivet.

Dock måste jag erkänna att hans tydliga stil, som känns igen från Dogtooth, blir lite förutsägbar.

Men det är fortfarande väldigt intressant, egensinnigt och rörande. Vi bjuds sällan på filmkonst som vågar måla nya landskap. Det gör Lanthimos.

Utan att riktigt våga luta mig tillbaka tackar jag och tar emot. Mera, mera!