Publiken tog ställning för gangstern mot samhällets auktoriteter och filmerna gav de fattiga utlopp för revanschlystnad och möjlighet till identifikation med en antihjälte. Filmer som The public enemy (1931) och Scarface (1932) kan ses som ifrågasättanden av den amerikanska drömmen. Gangsterns uppgång och fall representerar drömmens baksida. Vem som helst kunde ju se att lag och moral var ohållbara trossatser!

Jag undrar var dagens motsvarighet finns. Senare gangsterfilmer har ofta varit historiska dramatiseringar eller pastischer. Visst, samhällskritik i dag behöver inte vara så mallad och förekommer i nästan alla genrer. En film som Margin call (2011) skildrar kapitalisterna som skurkar, och det kanske räcker så.

Men de flesta har ändå svårt att identifiera sig med folk på Wall street, hur goda de än är. Vi måste ut ur byggnaden och ner på gatorna.

Kanske kan den ihållande ekonomiska krisen och arbetslösheten föra med sig en ny våg av revanschfilmer. Jag vill se karismatiska, hetsiga och rättframma demonstrantgangsters. Stereotypa anarkister som rånar banker, startar kravaller och knullar på styrelseborden.

Då får vi säkert en ny morallag på köpet också. 1934 satte Hays code stopp för den tidiga typen av gangsterfilmer. Gangstrar fick inte skildras som hjältar, alla kriminella handlingar skulle straffas i filmen och våldsskildringarna skulle mildras. Filmerna började ta lagens parti istället.

Men vad gör det om demonstranterna dör på slutet? Jag är nöjd med det lilla, bara jag får se en viss svensk banks lettiska kontor i lågor. Ut med hyllningsfilmer till J Edgar Hoover, in med rå, antikapitalistisk action.

För när vi inte ens får åka till Solsidan och leka turister, var om inte i Hollywoodfilmen kan vi få utlopp för klasshatet?