En bortskämd överklasskivinna bedrar sin man och nedvärderar honom, till och med i parets eget hem. Hon är okvinnlig, nästan dekadent. Hon tolkas av Marie Bonnevie på ett högexplosivt sätt som verkligen är omskakande.

Ändå kan man på sätt och vis se Hedda Gabler som ett sätt för Ibsen att fullfölja kvinnans befrielse efter Nora, som utmynnar i en längtan efter självförverkelse mer än befrielse. Här löper Ibsen på något sätt linan ut i sin kamp för kvinnan som individ snarare än kön och flyttar upp kampen ett steg.

Hedda Gabler, dotter till en aktningsvärd general, gifter sig av någon anledning med en medioker forskare, Jörgen Tessman (Christoffer Wagelin). Äktenskapet förefaller redan från början dömt att misslyckas och Hedda lägger hela tiden ”lök på laxen” genom att uttrycka sitt förakt för sin man.

Hela tiden utmålar hon honom som ”en tråkig fackidiot”, medan hon lägger sig an för sin tidigare förälskelse, tillika mannens gode vän Eilert Lövborg (Peter Engman). Hela dramat kan uppfattas ett psykologiskt porträtt av en kvinna som på sin tid nog skulle ha betraktats som hysterisk. Hedda Gabler är en komplicerad kvinnogestalt, som på många sätt bryter mot konventionella kvinnoideal på denna tid. Hon avskyr graviditeter och leker dödsföraktande med några pistoler som hon fått av sin far. Hon utvecklar nästan en sorts sadism, både gentemot sig själv och omgivningen.

Steget från att slita sig loss från förmynderskapet till en förtvivlad längtan att förverkliga sig själv slutar i katastrof. Det totala sammanbrottet kommer när mannen, Jörgen, finner intellektuell gemenskap med Heddas gamla skolkamrat Thea (Sofia Pekkari), som i sin tur har lämnat sin man för ett liv med Eilert Lövholm. ”Vad betyder jag!” utbrister Hedda Gabler i slutscenen och tar sitt liv.

Marie Bonnevie tolkning ger en intensiv, stark, men även känslosam bild av denna udda kvinna som bryter mot allt. Med en övertygande rolltolkning kan man faktiskt påstå att hon fyller upp föreställningen och gör den till en formidabel upplevelse.

Regissören Eva Dahlmans version av dramat är starkt komprimerad, moderniserad, men föreställningen har ändå behållit och på något sätt utvecklat Ibsens budskap. Uppsättningen har fått en klatschig uppfräschning som gör att helhetsintrycket känns helt i samklang med tiden. Det här klassiska dramat håller fortfarande måttet och är väl värt att sättas upp i en tid där individen allt mer har kommit att stå i centrum.

Det känns faktiskt som om Hedda Gabler fortfarande är en modern pjäs där synen på äktenskapet skymtar som en kanske förlegad institution.