Krisen i Grekland beskrivs som ett hot mot eurosamarbetet och hela världsekonomin. Men vad är sant och vad är falskt i debatten? Fria Tidningen granskar några vanliga antaganden.

1. Ekonomerna är eniga om krisen

Många mediers rapportering kan ge intrycket att de flesta ekonomer och experter är eniga om krisens orsaker (att grekerna levt över sina tillgångar) och vad som måste göras åt den (smärtsamma besparingar). Men om detta råder knappast någon vetenskaplig konsensus. I en studie från januari 2012 argumenterar ekonomerna Estebab Perez-Caldentey och Matias Vernengo från Levy Economics Institute på Bard College för att krisen bara kan förstås som ett resultat av inbyggda obalanser i EMU – att länder som Tyskland har stora överskott i handelsbalansen medan länder som Grekland haft stora underskott – i kombination med en snabb avreglering av finansmarknaden. Den förre Världsbankschefen Joseph Stiglitz menar att Greklands kris är ett resultat av spekulationsattacker mot det land som uppfattas som eurons svagaste länk. Även världskända liberala ekonomer som nobelpristagaren Paul Krugman menar att åtstramningspolitiken snarare förvärrar problemen genom att driva ekonomin ner i en en ond cirkel av ökad arbetslöshet, sjunkande skatteintäkter och växande underskott.

2. Grekland ljög sig in i EMU

Ett vilseledande påstående som grundas på en sammanblandning av olika saker. År 2004 visade en undersökning av Eurostat att det grekiska budgetunderskottet i samband med EU-inträdet var något högre än tidigare rapporterats: 3,38 procent av BNP istället för det högsta tillåtna 3 procent. Orsaken var dock retroaktiv tillämpning av en ny bokföringsstandard. Efter EMU-inträdet hade Grekland under flera år underskott som översteg de tillåtna 3 procenten, men det var ingen hemlighet och även tunga euroländer som Frankrike och Tyskland bröt mot reglerna flera år i rad på 2000-talet. Uppfattningen att Grekland ljugit sig in i EMU bet sig dock fast efter att nya undersökningar av Eurostat under 2010 visade att budgetunderskottet för 2009 var större än vad som först rapporterats. Vid det laget hade dock de flesta euroländer underskott långt över de tillåtna på grund av den djupa recessionen och stora kostnader för att rädda krisande banker.

3. Den offentliga sektorn är överdimensionerad

Den grekiska offentliga sektorn är tvärtom liten med europeiska mått mätt. 2005 var de offentliga utgifterna i Grekland 44,6 procent av BNP jämfört med genomsnittet i eurozonen på 47,3 procent. Under finanskrisen steg utgifterna till över 50 procent, främst beroende på ökade kostnader för arbetslöshetsersättningar och andra sociala utgifter - och det faktum att ekonomin krympte snabbt. Av samma skäl ökade budgetunderskottet från knappt 6 procent av BNP 2006 till 15,4 procent 2009.

4. Greker går i pension när de är 40

Pensionerna har blivit en symbol för den grekiska statens slösaktighet på grund av en tidigare lag som gjorde det möjligt för kvinnor som varit statsanställda i 15 år att gå i pension de hade barn under 18 år hemma, vilket innebar att en del kunde gå i pension i 40-årsåldern. Men år 2005 var den faktiska genomsnittliga pensionsåldern i Grekland hela 61,7 år – ett år mer än snittet i euroländerna.

5. Grekland har ett generöst pensionssystem

Liksom i många andra europeiska länder beräknades det grekiska pensionssystemet gå med stora underskott i framtiden på grund av en åldrande befolkning. Det är dock ett framtida problem utan koppling till den nuvarande krisen. År 2005 var den genomsnittliga ersättningsnivån i pensionssystemet – pension som andel av slutlönen – cirka 50 procent, mycket nära snittet i EU. Samtidigt var de ekonomiska klyftorna bland grekiska pensionärer större än i de flesta EU-länder. Den totala inkomsten för den rikaste femtedelen av pensionärerna var fem gånger större än den fattigaste femtedelen. 27,9 procent av befolkningen över 65 år löpte risk att hamna i fattigdom, jämfört med EU-snittet på knappt 19 procent.

6. Greker får två extra månadslöner varje år

Vilseledande. Den relevanta jämförelsen är naturligtvis den totala årslönen, inte antalet utbetalningar. Ett annat sätt att uttrycka det är att grekerna valt att få mindre i lön under större delen av året för att kunna få mer pengar i plånboken inför storhelger som jul och påsk.

7. Greker betalar inte skatt

Det grekiska skattesystemet lider enligt många bedömare av ineffektivitet och den svarta ekonomin är omfattande. Men problemet är inte bara fusk och korruption utan också låga skatter i förhållande till statens utgifter. Mellan år 2000 och 2007 sänktes dessutom skattekvoten som andel av BNP med 2,5 procentenheter, vilket bidrog till de växande underskotten under samma period. Samtidigt förändrades fördelningen av skatteintäkterna. Skatten på arbete ökade från 34,5 procent till 35,1 procent, medan skatten på kapital – bland annat bolagsvinster och aktieutdelningar – sjönk från 19,9 till 15,9 procent.

8. EU:s räddningspaket går till löner och pensioner

Större delen av pengarna går till räntor på statsskulden. Enligt den senaste överenskommelsen med IMF och EU i februari går pengarna till ett särskilt konto varifrån de bara betalas ut i omgångar i takt med att grekiska statsobligationer förfaller till betalning. Syftet är att garantera att banker och privata institutioner som lånat ut pengar till Grekland får betalt först – oavsett vem som sitter vid makten i Aten. Av de 4,2 miljarder euro som betalades ut till Grekland den 10 maj gick 3,3 miljarder till att betala av tidigare lån från Europeiska Centralbanken. Förra året betalade den grekiska staten 15,5 miljarder euro i räntor på statsskulden, nästan en femtedel av statens totala intäkter. Även med fullt deltagande av bankerna i det program för “frivillig skuldavskrivning” som ingår i räddningspaketet kommer 13 procent av statens intäkter gå till räntor, enligt en analys från JP Morgan.

9. Länder kan inte gå i konkurs

Att länder ställer in betalningarna av statsskulden när de helt enkelt inte mäktar med att betala – oftast till följd till följd av en djup ekonomisk kris och/eller chockhöjda räntor – är ett återkommande fenomen i världsekonomin. De senaste decennierna har det inträffat i tiotals länder, däribland Ryssland, Sydafrika och Argentina. Ett land går dock inte i ”konkurs” på samma sätt som ett företag då det inte finns någon överstatlig lagstiftning som reglerar skuldsaneringen. Historiskt sett har det i praktiken ofta varit ”kanonbåtsdiplomati” och andra former av påtryckningar som avgjort vilka långivares intressen som prioriterats.

10. Om Grekland ställer in betalningarna kan de aldrig mer få lån

Det vore i så fall historiskt. Något liknande har aldrig inträffat i andra länder som ställt in betalningarna och skrivit ned sina skulder. Resonemanget bortser också från att Grekland redan idag i praktiken är utestängt från de internationella kapitalmarknaderna och kommer att förbli det under mycket lång tid. I en hemligstämplad rapport till euroländernas finansministrar som publicerades av Financial Times i februari konstateras att Grekland kan behöva nya nödlån från internationella institutioner under många år framöver på grund av de stora skulderna.

11. Om Grekland säger nej till EU:s räddningspaket måste landet lämna EMU

Det är inte ofrånkomligt utan ett politiskt beslut. Den grekiska ekonomen Yanis Varoufakis hör till de som menar att Grekland kan mycket väl vara kvar i eurosamarbetet tills vidare, förutsatt att medlemsstaterna enas om en lösning på krisen på den europeiska nivån, med skuldavskrivningar, solidariskt finansierade investeringar för att öka produktiviteten och åtgärder mot de stora obalanserna mellan överskottsländer och underskottsländer inom EU. Påståendet att Grekland måste lämna EMU om de säger nej till räddningspaketen kan snarare ses som en form av utpressning. Långtgående skuldavskrivning för Grekland kan leda till att andra länder ställer samma krav. Men att abrupt tvinga ut Grekland ur EMU kan leda till en kedjereaktion med nya spekulationsattacker mot andra länder i Sydeuropa som Italien och Spanien och i värsta fall valutunionens kollaps – vilket i slutändan kan bli mycket dyrare.

12. Krisen förvärras eftersom grekerna vägrar spara

Enbart under 2010 skar Grekland ner de offentliga utgifterna med motsvarande 5 procent av BNP, vilket motsvarar drygt drygt 10 procent av statens utgifter. Få länder i världen har gjort lika stora nedskärningar under så kort tid. Löner har sänkts med 10 procent, momsen höjts, pensionssystemets reformerats. En central anledning till att räddningspaketens målsättningar inte infriats är i själva verket att de byggt på grovt felaktiga antaganden om den grekiska ekonomins tillväxt. I mars 2011 förutspådde IMF att ekonomin under 2011 skulle krympa med 3 procent och växa redan 2012. I oktober hade man reviderat siffran till 7 procents nedgång för 2011 och fortsatt recession under 2012. Därmed har skatteintäkterna blivit mycket mindre än väntat och de sociala utgifterna större, samtidigt som skuldbördan och räntebetalningarna i förhållande till BNP automatiskt växer när ekonomin krymper.

13. EU:s räddningspaket löser grundläggande problem

Det här är det egentligen ingen som påstår längre. Nödlånen från EU och IMF syftar till att undvika att Grekland genas tvingas ställa in betalningarna på statsskulden med kedjereaktioner i det finansiella systemet som följd. Men de löser varken långsiktiga problem med låg produktivitet i ekonomin eller skuldproblemen. I den hemligstämplade rapport till eurozonens finansministrar som publicerades av Financial Times i februari varnas tvärtom för att de nedskärningar som tvingas på Grekland “oundvikligen” kommer att leda till växande skulder i förhållande till BNP på kort sikt. Om recessionen i landet fortsätter kan skuldnivåerna ligga kvar på 160 procent av BNP så sent som år 2020, enligt EU:s experter. Det scenariot bygger dessutom på att Grekland ska tjäna 50 miljarder euro på privatiseringar, vilket av många bedömare beskrivs som önsketänkande. Utan dessa intäkter kan statsskulden fortfarande utgöra 150 procent av BNP år 2030.