Fria Tidningen

Den döda arbetarrörel(s)en

Arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen har på punkt efter punkt backat från visionerna. Varför? Lasse Ekstrand föreslår en psykologisk förklaring. 

Fackföreningarna skulle vara ”skolor i socialism”, enligt Axel Danielsson, en av de ideologiskt mest medvetna pionjärerna i arbetarrörelsens gryning. Marx och Engels hade sagt samma sak. Det nya samhället måste förberedas, långsamt byggas och erövras, medan det gamla fortfarande står. Mullvadsverksamhet, utan att dölja den.

Det fanns de som varnade för att fackföreningarna riskerade bli blott och bart vad de kallade femöresorganisationer. Att den dagliga – och nödvändiga – kampen för bättre löner och arbetsvillkor skulle komma att överskugga mer långsiktiga mål.

Med Lövet, som gjort sig känd som fackföreningsbas för att sänka lönerna, i spetsen kan man väl knappast ens längre tala om femöresorganisationer. Och arbetslösheten består, utan att facket – eller politikerna – förmår göra något åt det.

Arbetarrörel(s)en har på punkt efter punkt backat från det mer långsiktiga och visionära. Mer och mer inlemmats i och blivit en del av det bestående. Anpassningspolitik och pragmatism har ersatt visionerna. Urvattnad realpolitik.

”Hvad vilja socialdemokraterna”, frågade August Palm retoriskt 1881. Nu vet vi. Socialdemokratisk politik har blivit att inte vilja något utmanande. Inte ens monarkin vågar man ge sig på, definitivt inte efter det senaste tillskottet med all omgivande hysteri.

Varför blev det så? Förr var det populärt bland små, röda bokstavsorganisationer att tala om förräderi. Och kanske fortfarande så inom Kommunistiska partiet, tidigare ärrarna. Arbetarrörelsens ledare betraktas som usla förrädare, agerande enbart i krasst egenintresse.

En enkel och behändig förklaring. Lite väl enkel.

Kanske vågar man, en smula spekulativt, söka förklaringen via Adorno, Marcuse och andra som försökt förena marxism och psykoanalys, i en djuppsykologisk riktning, inte i en konspirationsteoretisk. Om man bortser från de som faktiskt enbart agerar i egenintresse. För sådana finns, både i LO-toppen och annorstädes.

Någonstans i arbetarrörelsens själ sitter att det egentligen inte är rätt att göra uppror mot det som är. Och djupt inifrån undermedvetandets mörker dikterar den inre rösten att de som äger den ekonomiska makten egentligen förtjänar att göra det.

Ett kollektivt mindervärdeskomplex styr och förlamar. Jag tyckte mig se spåren av det hos min salig mor, aktiv socialdemokrat i hela sitt liv. Något slags missriktad respekt för överheten och dess samhälle.

Svårt att prata om. Skamligt. Och vad berättar Göran Perssons rikemansfasoner, inklusive herrgårdsbyggandet?

På den vägen blev den röda den döda arbetarrörelsen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hotfullt eko av blodsbestänkt historia

Som rubrik på den femte Berlinbiennalen för samtidskonst, som pågår till den 15 juni, har man valt When things cast no shadow. Det är frestande att uppfatta det ironiskt. Om det är någonstans där det kastas skuggor, framför allt från det förflutna, både det nära och det inte så nära, är det väl i Berlin?

Fria.Nu

1968 var ingen åkomma

Medan många av hans generationskamrater har vänt kappan efter vinden vägrar Lasse Ekstrand, författare och lektor vid Högskolan i Gävle, medverka till att arvet från 1968 förskingras. För honom lever dess anda i allra högsta grad - det är fortfarande rätt att göra uppror.

Fria.Nu

Det latenta vemodets regissör

Regissören Aki Kaurismäki har i sina filmer skapat sitt eget Finland, ett svunnet och förlorat land som i grunden var ganska bra, men som förstördes av en profitjagande utveckling. Lasse Ekstrand har läst boken Aki om Kaurismäki.

André Gorz - en av de stora intellektuella

Den 24 september avled den politiska filosofen André Gorz, en av de stora intellektuella. Lasse Ekstrand påminner om medborgarlönsförespråkaren som enligt Sartre hade "Europas skarpaste hjärna".

© 2026 Stockholms Fria