Denna massa av dokument är, trots att museet arbetat medvetet med fotodokumentation, till stor del uppbyggd av slumpvisa tillskott till arkiven. Det kunde röra sig om fotografer som lade ner verksamheten eller tips om privata fotosamlingar. En del har kommit in genom allmänhetens gåvor, medan annat tillhört stadens förvaltningar, som gatu- och fastighetskontoret och hamnförvaltningen.

Tidsmässigt sett rör det sig om bilder från 1840-talet fram till idag. De äldsta delarna av samlingarna innehåller till och med ett fåtal bilder tagna med de tidiga daguerreotypi- och kalotypiteknikerna. Till denna samling har nu Ann-Sofi Forsmark med boken Stockholmsfotografer försökt göra en slags introduktion, som både beskriver vad som finns i samlingarna och fotografiets historia i staden.

Allmänt tänker man kanske främst på det stadshistoriska när man ser ett fotografiskt arkiv framför sig. Att se en gammal gatubild och plötsligt förstå var den är tagen och jämföra med vad som finns där idag är ett makalöst direkt och nära sätt att se historiens gång.

Under 1880-talet blev det moderna fotografiet mer lättillgängligt genom nya tekniker för tillverkningen av negativ och då börjar också stadens tjänstemän använda kameran på allvar för dokumentation. Detta sammanföll med en epok av mycket snabb förvandling av staden. Under samma tid verkade Kasper Salin, som var arkitekt och amatörfotograf och som med förskräckelse följde hur hela stadsdelar revs. I arkivet finns nu 2 000 av hans bilder, tagna under 30 år.

Fotografiets förmåga att bevara det som är på väg att försvinna gör det till både en källa till tröst och viss tillfredsställelse. Ur ljuset av Kasper Salins fotografiska gärning visar det på möjligheterna för vem som helst att faktiskt bevara sin stad genom att sätta upp en egen mission och välja vad vi vill bevara. Museet fortsätter också att samla in fotografier, främst sådana samlingar som spänner över en längre tid eller är tagna i ett visst sammanhang.

Arkivet på stadsmuseet är nu långt ifrån bara fyllt av stadsmiljöer och byggnader. Minst lika fascinerande är porträttsamlingarna och familjebilderna, som har ett eget kapitel i boken. Människors ansikten, kläder och poser är en fantastisk nyckel till det förflutna. Berättelsen om hur och när människor fotograferade sig ger en bild av både det privata och det offentliga.

Ann-Sofi Forsmark skriver att det varit svårt att göra ett urval men har ändå lyckats välja bilder som både illustrerar texten och ger mersmak. Stadsmuseet har nyligen öppnat en utställning som visar ett antal av dem, men om sanningen ska fram skulle jag vilja se en utställning som gör boken mer rättvisa och berättar mer av fotograferingens utveckling från födelsen fram till nu.

Det finns skäl att påminna om att även allmänheten har viss tillgång till bildarkivet, något som ger utrymme åt egna undersökningar och projekt. Ett viktigt intryck av Stockholmsfotografer är annars att en bild kan vara intressant på så många olika sätt för olika betraktare i olika tider. Det gäller även det mest triviala foto.