Explosionen uteblir i Modernas mästarmöte
Om Picasso var Titanic, skulle Duchamp vara isberget. Så kan man sammanfatta 1900-talets kollision mellan en lång och till synes oövervinnelig konsttradition med Picasso som kapten och Duchamps vassa stridsrop: Konsten måste börja tänka igen, och tänka nytt. De båda ställs nu mot varandra i Moderna museets utställning Picasso/Duchamp, två av 1900-talskonstens mest inflytelserika konstnärer, som i konsten och i livet var varandras absoluta motsatser.
Moderna museet har riggat för match. Man tänker: häftigt! Och i en gemensam del av utställningen tycks konflikterna explodera, med jättefoton av kämparna och skuggspel på väggarna av Duchamps cykelhjul och flasktorkare. På en vägg sitter ett tombolahjul av det slag man kan vinna kexchoklad på, men här handlar det inte om godis, utan om en tidsmaskin som visar vad de båda hade för sig under alla åren. Det är bara att snurra!
Det är ett fint försök att presentera konflikten Picasso-Duchamp i vår tid och en vilja att visa deras konst på ett nytt sätt och för en publik som är van vid starka scenografiska uttryck och vid mediernas förkärlek för motsättningar och att ställa mer eller mindre allvarliga konflikter på sin spets…
Men sedan är det slut. De båda kämparna förvisas åt varsitt håll: Picassos verk in i en trång imitation av ett traditionellt museum som faktiskt skapar en del svårigheter att se målningar och etsningar, och Duchamp in i en replik av det Duchamprum som tidigare fanns på Moderna museet och som nyligen kunde ses i en annan version på Konstakademien under den stora Ulf Linde-utställningen 2011.
Det är som om fantasin har tagit slut. Man förser inte heller publiken med mer ammunition. I stället blir det två utställningar, som var och visar viktiga delar av två intressanta konstnärskap: Duchamps idé att konstnären bestämmer vad som är konst (till exempel en urinoir, en flasktorkare eller ett cykelhjul) och Picassos ständiga brottning med kvinnoporträtten, myterna och relationen man-kvinna (med betoning på mannen).
Ser man till vad som hänt sedan de båda lämnade scenen för gott (Duchamp 1968 och Picasso 1973), slutar matchen med en rejäl poängseger för Duchamp. Konstnärer i dag har i mycket större utsträckning att förhålla sig den konceptuella frågan än till betoningen av handen och blicken, som för Picasso var konstens rätta verktyg.
Utställningens förtjänst är idén att ställa de båda konstnärerna intill varandra. Deras olikheter är ju trots allt en ingång till en djupare förståelse av samtidskonsten, särskilt för den besökare som inte är allt för van vid konstens labyrinter. Men någon riktig match blir det inte på Moderna museet. Hjältarna blir muttrande kvar i sina ringhörnor.
Picasso, Duchamp och Stockhom
Både Picasso och Duchamp hade tidiga förbindelser med Moderna museet. Picasso visades av museets vänförening redan innan det hann öppna och Duchamps samarbete med Ulf Linde under dennes tid som intendent på museet är legendariskt. Linde gjorde repliker av flera försvunna Duchampverk som konstnären signerade som ett slags originalkopior. Moderna museet är i dag ett av världens mest intressanta Duchampmuseer, men har också en mycket stor Picassosamling – ett 100-tal verk. De flesta av verken som visas i den nu aktuella utställningen är hämtade från Moderna museets egen samling.
Utställningen visas t o m 3 mars 2013.
