Prosalyrisk kritik av tvåsamhetens bojor
Det utmärkande i Åsa Ericsdotters böcker brukar vara det poetiska språket, de vaga beskrivningarna som läsaren själv får fylla i. Det brukar handla mycket om kropp och tvåsamhet, inte sällan kritiskt, men också om kärlek, rädsla och ensamhet.
Den förra boken, Svårläst, handlade om en person som var van vid att bokstavligen talat fly från relationer – sätta sig på ett plan till ett annat land, byta nummer, försvinna. En person som sedan träffade någon hon bodde med utan att fly hals över huvud som hon brukade. Romanens budskap var dock inte, som det kanske låter, att man måste växa upp någon gång. Tvärtom: att man aldrig behöver växa upp. Det var en språkligt och innehållsligt vacker och sprakande berättelse, som tilltalade mig ännu mer än de tidigare böckerna jag läst av Ericsdotter.
I den nya boken Äktenskapsbrott är språket förvånansvärt avskalat och konkret. Ämnet är också tydligare formulerat än förr. Åsa Ericsdotter fortsätter att hålla sig till någon form av prosalyrik, med korta stycken som dock alla hör samman och bildar en helhet. Men jag förvånas över konkretionen. Ämnet den här gången är, som titeln anger, äktenskapsbrott. För flera av de karaktärer som porträtteras är otrohet något normalt. De vänner som berättar för varandra om sin otrohet, dömer sällan varandras beteende utan ser det som något normalt. Det är till och med okej att vara otrogen med samma person under lång tid.
En av karaktärerna blir kär i sin älskarinna och gifter sig med henne, om än bara symboliskt, samtidigt som han fortsätter att vara gift med sin fru. Han tycks inte hysa ångerkänslor över detta faktum, utan är glad att vara förälskad i två personer på samma gång. Det är en form av polygami, förutom att den ena parten är ovetande om det. Han berättar lyckligt om sina kärlekar för sin exflickvän, som blir en biktperson.
Jämfört med Ericsdotters tidigare karaktärer, som varit rädda och förvirrade, utlämnade och ensamma, är dessa välanpassade och till synes utan större emotionella komplikationer – ja, förutom denna notoriska otrohet förstås. De lever i parrelationer, går på middagar och tycks bete sig som konventionerna påbjuder, utåt sett.
Dessvärre gör det dem ganska ointressanta. Som fenomen och tema för en berättelse är otrohet tacksamt. Men jag saknar det nerviga, ryckiga i Ericsdotters språk. Mörkret har ersatts av en humor och lätthet som möjligen är sundare, men som inte känns lika mycket. Det slutliga intrycket blir tyvärr besvikelse och berättelsen blir en ganska lam kritik av den heterosexuella tvåsamhetens alla bojor.
