"Bra poesi lämnar ingen oberörd"
Finns det fortfarande folk som vill läsa lyrik? Och varför betraktas poesi av många som så svårtillgängligt? Stockholms Fria Tidning bestämde sig för att undersöka hur poesin egentligen mår i dag. I den tredje artikeln av fyra i ämnet pratar vi med några av genrens utövare, Stockholmspoeten Per-Eric Söder och Johan Wretman som driver Södermalm poetry slam.
Poeten Per-Eric Söder har varit aktiv sedan 1970-talet då han tillsammans med bland andra Bruno K. Öijer startade poesirörelsen Vesuvius. Än i dag ger han med jämna mellanrum ut diktsamlingar, nu senast kom Evigheten saknar rytm (Black island books, 2011). På frågan om han kan leva på sin poesi svarar han kort och gott att man bör vara mycket förtjust i immateriella värden för att kunna överleva på enbart poesi.
– Vi har ett stipendiesystem i Sverige där en biblioteksersättning, några ören per boklån, går till Författarfonden som sedan fördelar dessa i form av stipendier till författare. Nuvarande politiska styre är kulturfientligt och gör därför sitt yttersta för att minska biblioteksersättningen och därmed urholka Författarfonden. Konsekvensen blir att fler poeter än nu kommer att svälta ihjäl. En lösning kanske vore om poeterna lärde sig att äta kulturpolitiker.
Per-Eric Söder tror att många betraktar poesi som ”svårt” för att den kräver mer av läsaren, men menar också att den ger mer om man orkar ta den till sig.
– Att läsa poesi är att läsa en text som i vissa avseenden skiljer sig från den bruksprosa vi kan se på mjölkpaket, valaffischer, i tidningar, et cetera. Men utan poesi blir nog livet en svår genre; med poesi blir livet rättvist komplicerat men med en lyster, en andning i ögonblicken som gör det lättare att inte förstå. Den med drömmar om nätterna kan läsa poesi, säger Per-Eric Söder.
Johan Wretman driver Södermalm poetry slam. Poetry slam skiljer sig markant från den mer klassiska poesin i det att den ofta läses upp från en scen. Rörelsen är uppbyggd kring lokala föreningar och grupper som anordnar poetry slam-kvällar och tävlingar i estradposei. Det finns ingen centralorganisation, varje ort styr sig själv och varje år anordnas ett SM där föreningarna möts.
Södermalm poetry slam arrangerar SM-kval under en intensiv period, med en avslutande stor final där gruppens SM-lag tas fram. Säsongen sträcker sig mellan september och april. Däremellan är det tid för andra evenemang, i Stockholm blir det allt som allt runt 50-60 träffar per år.
– De senaste åren har jag anordnat Poetry gangbang på hösten och Södermalm poetry slam på våren, säger Johan Wretman. Under 2011 höll jag också Sveriges största poesi-cup, Clash of the poets, och nu i våras även RötSlam.
Johan Wretman menar att poetry slam når andra målgrupper än den klassiska poesiläsaren.
– Traditionell poesi är skriven för att läsas och estradpoesi för att lyssnas på. Det ena är inte sämre än det andra, det är bara två olika företeelser. Poetry slam startade som en motreaktion mot introverta poeter och poesiuppläsningar där folk satt och halvsov i bänkraderna. Poesi ska vara något för alla och inte för en elitistisk skara.
Johan Wretman använder sig främst av sociala medier för att marknadsföra de olika evenemangen. Men han inser vidden av att leverera en bra produkt, så att ordet sprids och folk fortsätter att dyka upp.
– Historiskt sett har poetry slam-rörelsen haft problem att marknadsföra sig, dels för att det har varit svårt att få ekonomin att gå ihop och dels för att arrangörerna har varit eldsjälar snarare än personer med kunskap om marknadsföring.
Själv fastnade han för poetry slam för att han har svårt att ta till sig skriven poesi, han behöver höra den.
– En bra estradpoet med en bra text på ett bra arrangemang är fantastiskt – den dimensionen finns inte i skriven poesi. Men jag vill poängtera att skriven poesi inte är sämre, den är bara ett annat forum med en annan publik.
Per-Eric Söder funderar kring hur poesin kan nå fler läsare så att försäljningssiffrorna stiger en aning. Han säger sig ha märkt ett gryende poesiintresse i Sverige och menar att man måste möta det intresset genom att synas och höras mer.
– Här får nog poeterna själva vara uppfinningsrika. Att förlita sig på att någon annan, till exempel medierna, ska göra jobbet är nog dödfött. Varje poet får väl ta på sig att i varje samtal citera några rader ur en dikt eller bara nämna P-ordet. Subliminala signaler från underjorden, helt enkelt.
Som svar på vad poesin gör som prosan inte förmår menar Per-Eric Söder att genren är språkets högsta intelligens.
– Poesin är ett spjutspetslaboratorium där alla försök bejakas. Jag gillar även att den kan vara kort – det finns en dikt för varje tågresa. En annan sak: poesins odlingslotter fröar av sig på prosan. Roberto Bolano, en romanförfattare jag verkligen gillar, började som poet och det märks i hans prosa. Det som får den att halsbrytande skimra uppför och nedför fantasins bergssidor är just en poets blod!
Per-Eric Söders poesitips
• Råd till den ovana läsaren: ”Gå till närmaste bibliotek och låna förutsättningslöst en hel bunt diktsamlingar, slå dig sedan ned någonstans och bara bläddra, läs, bläddra och läs igen. Jag garanterar att vissa rader kommer att stiga upp och etsa sig fast och sedan leda vidare till ytterligare rader. Och så vidare.”
• Den vana läsaren: ”… hoppas jag redan nu har sökt sig utåt i geografin och bakåt i tiden. Med poesin är det ju så att den alltid är samtidig; härom natten satt jag vid ett rangligt bord tillsammans med Omar Khayyam och vi läste hans persiska och mina svenska dikter. Att den ene varit död i nästan 900 år och den andre kånkade på liv märktes inte. Det hela var mycket upplivande.”
Johan Wretmans poesitips...
... är följande youtube-klipp:
• Andrea Gibson – Blue blanket
• Taylor Mali – What teachers make.