Peter Söderlunds snart femårige son ligger mer eller mindre utslagen i bilsätet, djupt försjunken i sömn efter en dag på förskolan. En stund senare spritter han dock till liv. När vi tagit oss från X-cons lokaler på Tjärhovsgatan till en närbelägen galleria på Södermalm följer Peter sin son med blicken: leklusten har vunnit en jordskredsseger över tröttheten och han far omkring som ett yrväder.

Kanske ligger det i generna. För Peter Söderlund själv har hunnit med mycket i sitt 51-åriga liv. För omkring 15 år sedan muckade han från Österåkersanstalten efter ett flerårigt straff på grund av en narkotikahärva, där han var huvudman. Här började han sin resa från underjorden. Från de kriminella nätverken, från ett laglöst liv till att arbeta först med Kris, Kriminellas revansch i samhället, till X-cons och som fritidspolitiker.

Resan har gått från att försöka bygga upp Kris i källaren under Svenska kyrkans golv i Ryssland till ambitionen att få X-cons mindre beroende av bidrag från bland annat Stockholms stad.

– Det är så förnedrande att behöva tigga om pengar och faktiskt inte veta om vi existerar nästa år, säger han och för ihop händerna, som i bön.

Strax innan har vi blivit visade runt på X-cons högkvarter i Stockholm. Peter Söderlund är lite försenad, hans kalender är proppfull. Efter vår intervju ska han på möte med en reklambyrå.

Mikael Elander som är kultur- och eventansvarig spelar biljard med en tatuerad man som bär en t-shirt med dödskalletryck. Vad de nu än bär med sig från sitt förflutna, andas de tydligt av stolthet över sin verksamhet. På fredagar anordnas trubadurkvällar och i ett rum intill trumseten, ett vanligt och ett digitalt, finns även en nybyggd radiostation. I Münchenbryggeriets lokaler har föreningen dessutom en replokal som välkomnar yngre personer.

– Vi är intresserade av ungdomar som befinner sig i utanförskap och som vill ändra sitt liv, få dem på bättre tankar. Det går att slå under¿ifrån. Vi är några musiker här och vi har en fullt utrustad lokal. Musik är en bra ventil för att lätta på ryggsäcken. Det finns ingen som inte har någon slags relation till musik, säger Mikael Elander.

X-cons ordförande Peter Söderlund är nyss hemkommen från Vietnam, där han arbetar för att införa ett liknande system som i Sverige – fånga upp personer som suttit i fängelse och hjälpa dem till ett liv utan brottslighet och droger. Han har tidigare varit med om liknande projekt, inte bara i Ryssland utan även i Lukasjenkos Vitryssland.

Peter Söderlund räds uppenbarligen varken nya projekt, eller att misslyckas. Han sitter dessutom i socialnämnden för Miljöpartiet i det som varit hans hemkommun hela livet, Tyresö. Att folk i Peters närhet varnade honom för att han skulle stånga pannan blodig i det politiska livet avskräckte inte – tvärtom. Istället såg han det som en utmaning. Hans ambitioner är att sitta i riksdagen år 2014.

– Fan, världen har redan gått under förut en gång. Världen kan inte gå under så mycket mera än när man satt i skiten, säger Peter Söderlund vars uppväxt var kantad med våld och droger. Eller som han beskriver det: alkohol var som mjölk i en familj där pappan söp. Och det Trollbäcken med omnejd som kan vara så svidande vackert om sommarkvällarna liknade han vid ett Sicilien i miniatyr.

– Jag kände ingen samhörighet med samhället, det var inte där som tryggheten fanns. Och det var okej att ta en braja eller kola. Alla kände till det. Jag tror till och med att polisen visste. Men så länge man höll heroinet borta var det okej.

1996 hamnade han så på Österåkersanstalten, under den sista tiden som AnnBritt Grünewald fortvarande var fängelsedirektör. Henne och hennes metoder hyllar han förbehållslöst. Här fick internerna ett människovärde.

– Hon var den enda fängelsedirektören som kom ner och kramade om fångarna och sa: ”Det här är mina pojkar”, berättar Peter Söderlund som i och med att han åkte fast hade bestämt sig för att lämna den kriminella banan. Han såg fasttagandet dels som ett misslyckande, och dels kände han sig svårt sliten.

– Tiden på Österåker ändrade mitt liv. Men jag ville sluta. Jag var 36 år och trött. Jag var nersupen och sönderknarkad. Och jag var ändå slut som artist efter att ha torskat. Polisen började dessutom spana på mig och promenera på min tomt. Att bli drogfri klarar vem som helst, men det är svårare att få ut kriminaliteten ur hjärnan.

I Lasse Wierups och Matti Larssons undersökande böcker om den undre världens mekanismer, som Svensk maffia – fortsättningen, ser man hur mc-gäng och andra kriminella konstellationer etablerat sig i bland annat Stockholm. Gängen lockar även till sig ungdomar som vuxit upp under tryggare förhållanden. Jag undrar om detta försvårar X-cons och Peter Söderlunds arbete; om de växande gängens magnetiska kraft är svårare att stå emot nu än förr.

Nej, svarar han. När han själv var yngre växte kriminalitet in i den omkringliggande kulturen. Det gick knappt att skilja på vad som var olagligt eller inte. Om han skulle ha sålt 10 kilo hasch till mig, skulle han knappt fundera i de banorna.

– Men den innersta kärnan är svårare att nå. De sitter heller inte inne lika ofta. Men många andra är mer fladdriga och vilsna. Och om de får en känsla att vilja lägga av kan de lika gärna komma till oss.

Peter Söderlund har inga problem att dela ut lite kängor till höger och vänster. Själv har han skrivit en motion där han vill halvera anslaget till Kriminalvården. Pengarna flödar uppåt snarare än neråt: till kriminalvården och olika besläktade instanser som säkerhetsindustrin, polis, rättväsende och frivården.

– Jag tror det är 1,3 anställda per fånge om man bara räknar med kriminal- och frivården. Om man räknar in alla andra yrkesgrupper är det sammanlagt runt 5–6 anställda per fånge. Vi måste rasera det gamla och stela som inte fungerar. Jag kan själv se när jag sitter i socialnämnden hur väldigt lätt det är att ta ett beslut på några minuter där vi ger ett par, tre, fyra miljoner till ungdomar som redan hamnat snett. Men att ge 50 000 kronor till förebyggande verksamhet, så att ungdomarna inte hamnar där från första början, det är väldigt svårt. Det är ingen specifik kritik av min socialnämnd, det sker överallt. Och det gör vi för att skydda våra egna arslen, för det finns en lag som säger det, för att vi har den skyldigheten. Men det finns ingen lag som säger att vi borde ha gjort det här mycket tidigare, säger Peter och tillägger:

– Det finns en stark politisk vilja, men vi har byggt upp ett system som bromsar utvecklingen till nya metoder.

[email protected]