Mitt i ett fyrverkeri av en uppseendeväckande nyhet för Fria Tidningen, pressläggning, en extra insatt medlemsstämma och en resa till Tunisien sitter Per Björklund.

Nyheten handlar om bristfälligheter i statistiken som förs kring flyktingbarn som hålls i förvar. En representant från Migrationsverket ringer till redaktionen och försöker stoppa publiceringen.

Medlemsstämman handlar om en av Fria Tidningens systertidningars framtida öde. Men den här artikeln ska handla om Per Björklund. Han har precis blivit utnämnd till Fria Tidningens nya chefredaktör.

Han blev kanske känd för en bredare allmänhet år 2009, när han nekades att resa in till Egypten. Här hade han skapat sig ett liv: han studerade arabiska, jobbade som frilansande journalist åt en rad tidningar och här träffade han även sin blivande fru.

Men vid en passkontroll tog det tvärstopp. I flygplatsens dator stod det att han var journalist. Efter två dygn i en provisorisk arrestlokal, med överfulla toaletter, vatten över hela golvet och ett begränsat antal madrasser som tvingade folk att sova i skift, blev han slutligen släppt och deporterad tillbaka till Sverige.

Men han är fortfarande bannlyst från det land som han lärde sig att älska.

– Jag fick en kärlek till landet, till folket. Jag träffade även min kärlek där, min fru som är svenska och som pluggade där. Vi planerade ett gemensamt liv där, åtminstone för ett par, tre år framåt. Det blev ju inte möjligt då.

– Hon planerade att söka jobb där efter att ha gjort praktik på olika människorättsorganisationer. Vi fick båda tänka över vad vi ville göra istället, berättar Per Björklund som egentligen inte kände någon rädsla när han låstes in av de två säkerhetspoliserna.

Precis innan de konfiskerade Pers mobiltelefon ringde han ett samtal till en vän. Ordet att han blivit frihetsberövad spreds snabbt bland egyptiska journalister och bloggare.

– Det betydde väldigt mycket under de här 48 timmarna. Jag visste att det fanns folk därute som var på mitt fall. Det fanns liksom ingen risk att jag skulle försvinna eller glömmas bort. Jag var aldrig rädd. Hade det varit Syrien hade jag kanske varit det, men det var mera Kafka än skrämmande.

I arresten tänkte Per främst på två saker: flickvännen som trodde att han bara skulle vara borta i fem minuter. Och de tio kaffepaket som de köpt med sig för sin vistelse i Egypten.

Han försökte även smuggla ut en lapp med ett meddelande till sin flickvän med hjälp av städerskan.

– För mig blev kaffet en stark symbol för det gemensamma liv som vi hade planerat, det låter märkligt, men så var det. Och jag trodde att min flickvän fortfarande var kvar på flygplatsen någonstans. Det jobbiga var byråkratin och det kalla, att bli behandlad som luft. Det slår mig nu, utan att egentligen kunna jämföra det, att det måste påminna om flyktingar och deras kontakter med tjänstemän och poliser.

Per Björklund säger sig inte direkt komma från en politisk familj. Men just den tidiga kontakten med flyktingar i barndomens Säter i Dalarna har varit med och format hans syn på omvärlden.

– Min mor jobbade ett tag med språkundervisning. De flesta kom från Iran och Irak och de kom även hem till oss. Det blev en slags ögonöppnare ut mot världen. Även om jag var väldigt liten då är det i efterhand ett så tydligt minne: hur tacksamma de här personerna som kom till Sverige var gjorde mig också medveten om hur bra vi har det i Sverige, säger Per som tänker tillbaka på den tiden med viss sorg och saknad:

– Plötsligt tycker vi oss inte ha råd med det som vi klarade av på 1980-talet.

Efter bannlysningen satt Per Björklund med mängder av kunskap och historier om Egypten, ett land i omvälvning. Resultatet blev boken Arvet efter Mubarak, en mängd föreläsningar och en hel del uppmärksamhet i medierna.

– Eftersom jag inte hade någon möjlighet att återvända till mina vänner där blev det ett slags livlina tillbaka. Den fyllde också en terapeutisk funktion. Men det fanns en berättelse där, som jag ville skulle komma ut. Jag förutsåg ju inte revolutionen, men jag märkte hur det jäste under ytan med alla protestvågor.

– Tack vare att jag blev utslängd kunde jag vara här, vara en länk till Egypten, tolka det som hände där. Jag fick verkligen känslan av att jag förmodligen gjorde större nytta som journalist i Sverige, än att vara på plats – paradoxalt nog. Det fanns ingen brist på journalister som följde gatustriderna i Kairo. Men det fanns brist på dem som kunde göra skeendet begripligt, menar jag.

Fram till oktober 2014, först och främst, ska Per Björklund leda det redaktionella arbetet på Fria Tidningen.

Han betonar att det i hans uppdrag inte bara ligger ett ansvar att förvalta, utan även utveckla tidningen – både vad gäller innehåll och utgivningstakt. Tanken är att Fria Tidningen ska komma ut tre dagar i veckan, istället för två.

– Det är inte min sak att avgöra om vi har en tillräckligt ekonomisk stabil grund för att ta ett sådant beslut – inte mer än någon annan medlem. Men tidningen måste helt enkelt bli bättre och nå ut till flera människor för att det ska bli möjligt, säger Per Björklund som betonar vikten av en fokuserad journalistik, som förklarar skeenden och sammanhang och som ger en bild av världen som inte andra svenska medier gör.

– Enda sättet för oss att märkas i mediebruset är att producera berättelser och nyheter som är viktiga. Vi kan inte bara framföra fakta, utan även levandegöra, visa varför det är viktigt. Som att ifrågasätta vissa ekonomiska teorier som närmast växt sig till dogmer, säger han.

Slutligen vill Per väcka tanken om olika former av samarbete mellan Fria Tidningen och annan alternativ, mera vänsterorienterad press. Han förespråkar dock ingen sammanslagning, ett förslag som luftas med jämna mellanrum.

Istället kan Per Björklund se fördelar i att flera tidningar delar på ett tryckeri, för att få stordriftsfördelar. Eller under begränsad tid bedriva en mer djuplodande och därmed också mer kostsam journalistik.

– Det finns en uppenbar potential för samverkan. Inte minst för att bevaka våra gemensamma intressen som presstödet, som riskerar att förändras.