Fyrtio år efter Pinochets militärkupp i Chile blommar landets filmindustri. Chilenska filmer får just nu stor uppmärksamhet på världens filmfestivaler. Dessutom är Sverige det land i världen där flest människor med chilensk bakgrund bor, i förhållande till folkmängd. Så att Chile är årets fokusland på Göteborg Filmfestival är på många sätt logiskt.

– Festivalpubliken kommer att få se hela bredden i den chilenska filmproduktionen. Här finns både veteranen Raúl Ruiz sista film och verk av en ny generation unga filmskapare. Särskilt intressant ska det bli att få höra gästerna från Chile prata om filmens villkor i landet och vad som ligger bakom den kreativa blomstringen, säger Marit Kapla, konstnärlig ledare för filmfestival.

Ansvarig för de internationella filmerna i programmet är Jonas Holmberg. Han var i höstas på filmfestivalen i Valdivia, Chile, för att arbeta med filmfestivalprogrammet.

– Chile är ett av de mest intressanta filmländerna. Bland mina favoriter i programmet hör Thursday till Sunday av Dominga Sotomayor och Pablo Larraíns No. Och så Dog Flesh av Fernando Guzzoni som deltar i Ingmar Bergman-tävlingen.

Under militärkuppens år stängdes filmskolor stängdes, filmer försvann och möjligheten att göra film begränsades. Nu är en ny generation filmare på frammarsch. Bland de mest framträdande regissörerna hör Pablo Larraíns. Han står bakom en uppmärksammad trilogi där den avslutande film No var Chiles bidrag i Cannes i år.

Den handlar om den tjugosjudagar långa kampanjen inför folkomröstningen 1988, då president Augusto Pinochet röstades bort och Patricio Aylwín kom till makten. I huvudrollen som reklamaren som stod bakom nej-kampanjen ses Gael Garcia Bernal.

Många av de chilenska filmerna behandlar arvet efter diktaturen, men det finns även plats för andra ämnen. Rodrigo Maríns film Zoo beskrivs i programmet som ”en klaustrofobisk ungdomsskildring med inslag av djup tragik”. Thursday till Sunday av långfilmsdebuterande Dominga Sotomayor handlar om en familjs splittring under en bilresa i norra Chile. Tidigare har Sotomayor gjort flera prisade kortfilmer.

Raúl Ruíz är Chiles största filmare genom tiderna. Han bodde under sina exilår i Paris och har gjort över 100 filmer. Han dog, 2011, innan premiären av The night across the street. Det är bildberättandet och den absurda tonen som utgör filmens karaktär, en skildring av åldrande och död. Festivalen visar även Ruíz debutfilm Three sad tigers från 1968.

Regissören och manusförfattaren Gorki Glaser Müller deltar inte med någon film i årets festival, men medverkar i ett av festivalens seminarieprogram tillsammans med Gunilla Röör. Glaser Müller, som är född i Chile, tycker festivalen har gjort ett utmärkt val av fokusland.

– I Chile har de sociala rörelserna vunnit mark och det märks ute på gatorna. Det är ett land i förändring och det märks i filmerna. Det finns ett starkt social engagemang och flera produktioner får pengar. Svackan efter diktaturen håller på att jämnas ut. Kul att festivalen uppmärksammar det.

Glaser Müller tycker sig se att den chilenska filmkonsten har tagit ett steg framåt.

– Den nya generationen filmare gör filmer som jag saknat. Bra drama med inslag av action och spänning som tar avstamp i den största dramat Chile har upplevt – diktaturen. Det är lite som att vi fått ”moderna Costa Gavras filmer” – filmer med socialt patos som ändå engagerar.