Många drömmer om att bli professionella dansare, musiker eller skådespelare, och det är bara ett fåtal som lyckas. Det handlar om talang och vilja, men också om kloka val när det gäller fritidsaktiviteter och utbildning. Barn och ungdomar med funktionsnedsättningar har precis samma drömmar som alla andra. Däremot har de oftast inte samma möjligheter att utveckla sina talanger och att välja en utbildning som banar väg för att drömmen ska uppfyllas.

Det är inte bara de av oss som har funktionsnedsättningar som förlorar på detta. Konsten förlorar också en sällsynt god chans till utveckling, publiken går miste om en viktig dimension i sin upplevelse och de yrkesverksamma artisterna missar möjligheten att vidga sina perspektiv med hjälp av kollegor med en annan bakgrund.

För vad handlar scenkonst egentligen om? Handlar det om att visa upp kroppar som stämmer med den rådande normen, eller handlar det om att förmedla ett budskap, väcka känslor, skapa förståelse och samtal kring vad det innebär att vara människa?

Om en mångfald av kroppar, uttryck och erfarenheter fick ta plats på scenen, så skulle konsten kunna växa. Kanske skulle fler kunna identifiera sig med personerna på scenen och ta till sig verkens budskap. Kanske skulle en bitvis hård och elitistisk artistvärld bli något mjukare och mänskligare. Kanske skulle de som jobbar på och bakom scenen få ny kraft att testa gränser, upptäcka nya möjligheter och faktiskt skapa ännu intressantare och mer relevant scenkonst än i dag.

Spinn är landets första och enda professionella danskompani där dansare både med och utan funktionsnedsättningar dansar tillsammans. Kompaniets erfarenheter har legat till grund för en ny skrift som kommer ut nu i dagarna, en inspirationsguide för scenkonst, som ges ut av Kultur i Väst.

Intresset för integrerad dans växer och kompaniet har ett schema som fylls i takt med att fler inser vidden av möjligheterna som skapas när man ändrar förutsättningarna för konsten. Danskompaniet har jobbat med flera etablerade koreografer och tonsättare och deras föreställningar gör ett starkt intryck på publiken. Spinn gör inte konst av funktionsnedsättningar. De vill skapa nytänkande danskonst, och det gör de bland annat genom att vara duktiga på att ta tillvara dansarnas kreativitet och erfarenheter.

Danskompaniet Spinns vardag kantas av praktiska problem i en mängd som många ”vanliga” kompanier knappt skulle tro på om de hörde om det, ännu mindre stå ut med. Med två dansare som använder rullstol ställs höga krav på planeringen inför repetitioner, resor och föreställningar. Hotellrum, transporter, scener, loger, toaletter – allt måste vara anpassat.

Listan på hinder som uppstår kan göras lång. Rampen till tåget fungerar inte just i dag. Det finns inget taxibolag på orten som har bilar som kan ta rullstolar. Scenen i spellokalen kan enbart nås via en trappa. Logerna är placerade flera trappor upp utan hiss. Närmaste tillgängliga toalett är 20 minuter bort.

Inte sällan möts gruppen av arrangörer som inte tror att de är professionella dansare och därför inte förstår att deras föreställningar kostar pengar. De möts av människor som tror att deras funktionsnedsättningar innebär att de inte förstår vad man säger till dem. De möts av tågpersonal som talar om dem som ”rullstolar”.

Genom att vara ute och turnera och möta människor har Spinn påbörjat ett arbete för en öppnare värld inom scenkonst.

Ska en genomgripande förändring vara möjlig måste attityder förändras. Kulturskolorna måste ge samma villkor till elever med funktionsnedsättningar som till alla andra. Konstnärliga utbildningar på landets universitet och högskolor måste öppna dörrarna och ge en chans till sökande som inte passar in i den gängse mallen. Undervisningen måste anpassas, men rätt gjort är det är något som alla kan vinna på, precis som en fysiskt tillgänglig miljö gynnar alla, med eller utan funktionsnedsättningar.

Då kan det hända spännande saker på Sveriges scener.

Och när tillgängligheten ökar för publiken på kulturella evenemang, tack vare hörselslingor, syntolkade föreställningar, rullstolsplatser, hissar och tillgängliga toaletter, varför kan man inte då samtidigt se till att samma tillgänglighet råder också på och bakom scenen?

Replokaler och scener måste göras tillgängliga för alla, både bildligt talat och rent praktiskt. Om rullstolar ska upp på scenen så kan där inte bara finnas trappor.

Låt oss skaka om våra gamla uppfattningar om vilka som får ta plats i rampljuset, och se vad som händer.