Du arbetar som murare och har gjort det i många år. Vant lägger du tegelstenarna bredvid varandra. När väggen är färdigbyggd ska du riva den, för att omedelbart börja bygga en ny på samma ställe. Du är städerska sedan många år tillbaka. Du vet att folk ser ner på ditt yrke, du är säker på att du vet vad de tänker och det får dig att snörpa på munnen. Starka strålkastare är riktade mot dig hela tiden. Du undrar vem som tittar bakom allt ljus men städar vidare, eftersom du behöver pengarna. Du är kontorist, van att ringa samtal och sälja produkter. Det du inte är van vid är att göra det på en scen, helt i onödan.

Det är grundstommen i spanska Isaac Rosas roman Den osynliga handen. Genom att i detalj beskriva arbeten som sker undanskymt och normalt tas för givna väcker Isaac Rosa frågor om arbetets funktion. Frågan om vem som har anställt de här personerna att utföra till synes meningslösa sysslor vibrerar mellan raderna. Arbetarna försöker dupera sin osynliga arbetsgivare på olika sätt, men varje misstag uppmärksammas. De måste arbeta lika hårt som på ett vanligt jobb, men utan att veta varför. Och vilka sitter i publiken och bevittnar de långa arbetsdagarna? Varför?

Efter en monoton inledning tar berättelsen fart. De olika arbetarna får egna röster och berättelser. Mycket lämnas osagt, och läsaren får dra sina egna slutsatser. Men romanen fortsätter långt utanför bokens fysiska pärmar, genom dess reflektioner kring meningen med arbete och vem som äger en arbetande människas kropp och självbild. I en tid då Europa befinner sig i kris ifrågasätter Isaac Rosa hela arbetssamhället i en mycket stark och välskriven berättelse.

Arbetarna själva undrar förstås vilka projekt de deltar i, men framför allt är de oroliga att förlora det som nu blivit deras brödföda. De är beroende av ett arbete och tycks resonera så att de lika gärna kan göra det inför publik, så länge det betalar deras hyra och mat.

Det är också det som gör att de flesta av dem inte vill revoltera mot den okända arbetsgivaren. De vågar inte ta risken. De befinner sig i botten av samhällspyramiden och utgör en nödvändig stomme som sällan porträtteras i litteraturen. I Den osynliga handen görs det mästerligt.