– Det största hindret för att konfrontera klimatkrisen är inte brist på kunskap om problemet, eller om de mest kostnadseffektiva lösningarna. Det är brist på politisk vilja att konfrontera de särintressen som blockerar vägen mot en hållbar koldioxidsnål framtid, säger Alden Meyer från organisationen Union of Concerned Scientists, som följt de senaste 19 årens klimatförhandlingar på nära håll.

Trots att talet om att rika länder tar hotet från klimatförändringarna på allvar är det tydligt att de inte gör det, menar Meyer.

– Världens ledare agerar som Dr Jekyll och Mr Hyde, säger han.

Ett exempel på hur industrialiserade länder säger en sak och gör en annan är Kanada, vars strategi för framtida välstånd bygger på att pumpa två miljarder ton klimatpåverkande koldioxid ut i atmosfären. Tiotals miljarder dollar investeras i Albertas tjärsand för att öka utvinningen av råolja från 1,6 miljoner fat om dagen till fyra eller fem miljoner år 2020. Det innebär att en miljard ton koldioxid kommer att släppas ut årligen under själva utvinningen och förbränningen av det producerade bränslet.

Men enligt en färsk studie från Canadian Centre of Policy Alternatives, CCPA, måste minst 78 procent av Kandas bevisade reserver av olja, gas och kol stanna i jorden om landet ska bidra till den minskning av utsläppen som krävs för att den globala temperaturhöjningen ska stanna under två grader.

Istället har Kanadas regering dragit sig ur Kyoto-avtalet och skurit ner på sitt stöd till energieffektivistering och ren energi, samtidigt som den ger en miljard dollar i årliga subventioner eller skattelättnader till bränsleindustrin.

Förhandlingarna om ett nytt globalt klimatavtal fortsätter under ett två veckors möte i Bonn i juni, som är nästa steg på vägen mot den årliga klimattoppmötet – COP19 – som i år hålls i Warsawa. Där står politikerna inför kravet att gapet mellan de utsläppsminskningar som utlovats och de som vetenskapen säger krävs.

– Vi är på god väg mot en uppvärmingen på fyra grader, vilket skulle vara katastrofalt för de flesta länder, säger Jan Kowalzig från tyska Oxfam.